KASTAD PÅ SOPTIPPEN

1400 pund per person och månad är "smärtgränsen" i Storbritannien

2011-08-03T06:56:00.000-07:00

Enligt en undersökning som publicerades på BBCs webbsidor måste en person ha netto 1400 pund (i dagens läge sådär 1600 euro) i månaden för att kunna bidra till det brittiska samhället på ett meningsfullt sätt, något som ju i princip är i statens intresse. Naturligtvis klagade intervjuobjekten på att 1400 pund var på tok för lite. Det känns lite bittert när jag och många andra får 500 euro i handen per månad. Min man har en liten arbetspension från ett välbetalt IT arbete i det förflutna, men den är något mindre än min sjukpension/folkpension (efter att FPA bestraffade mig genom att minska pensionen med nästan 1/6 del då jag blev gift). Han försöker klara av våra ekonomiska trångmål genom att fortsätta som egen företagare för låginkomsttagare får s.k. "tax credits", en summa på ungefär 200 pund per månad som visserligen är för honom men min inkomst har tagits i beräktningen. Det blir alltså just under 1000 pund i månaden för två personer. En av de värsta utgifterna är kommunskatten, som är 100-150 pund i månaden beroende på var man bor.

Som arbetslös ska två personer klara sig på 90 pund i veckan, det är tyvärr en så urusel situation i dagens globala depression att det helt enkelt inte lönar sig för oss. I den situationen förväntas man sälja sitt hus och leva på hyra i stället (och då behöver staten inte betala ut bidrag så länge man lever på huspengarna). Även om vi bara äger 1/3 del av vårt hus så skulle det ju vara att kasta pengar i toaletten. Dessutom är husmarknaden stagnerad just nu, speciellt i de fattiga områdena så som Wales, och huset är inte mycket värt. Vi skulle gärna flytta men vi kan inte få ett bättre hus någon annanstans och man tvekar att trötta ut sig med ytterligare en flytt.

Det som är annorlunda här är att man som fattig har rätt att ha TV licens och bredband utöver eventuella socialbidrag i stil med resor till specialläkare (den här förmånen kan vi eventuellt få). De räknas alltså som grundförnödenheter. I Finland ska man bara sitta och räkna spindlarna i taket, man har inte rätt till någon form av underhållning eller något sätt att från sitt hem ha kontakt med yttervärlden. Nej, man ska bara cykla ut i snöstormen så att man får en timmes internet tid på bibban, eller så kan man sitta bland illaluktande lodisar i tidningssalen. Som jag har påpekat förut så meddelar sig socialen i Hangö där jag bodde med sina klienter via tidningen, inte någon chans att jag skulle veta vad de har för sig då jag inte ens har koncentrationsförmåga till att läsa. Här finns det massvis med allmänna datorer, dels på biblioteket och dels på ett s.k. "resource center", och det är ingen snäv tidsbegränsning.

Min man var i tiderna ganska rik, men när man har pengar så brukar man ju inte i allmänhet spara. Han reste jorden runt i ett år, det var nog på alla sätt en bra grej för honom.

Konstverk: Abstrakt fotografi av utsidan på en sopcontainer.

BESTRAFFAD NÄR MAN GIFTER SIG - 68 EURO BORT FRÅN FOLKPENSIONEN

2011-07-05T09:27:00.000-07:00

Min lyckliga stjärna förde Martin till mig och vi lyckades mot alla odds flytta till hans hus i Wales. Vi fick mot alla odds ett nytt huslån, remortgage. Vi har båda två små pensioner - jag har den minimala folkpensionen och han har en arbetspension som är ännu mindre. I hans fall är det alltså fråga om en pension som han samlade på sig då han arbetade som högt avlönad dator expert, och som han valde att ta ut före pensionsåldern. Vi har m.a.o. mindre än 1000 euro att leva på i månaden. Vi försöker klara oss som konstnärer men det är hårda tider och vi har inte lyckats sälja något av värde.

Då vi flyttade hit förstod vi att det inte var bråttom med att uppge vår nya civilstatus för skatteverket så att Martin kan få det som kallas för taxcredit. Han får normalt en viss summa per månad för att han förtjänar så lite. Det finns inga jobb men att göra sig arbetslös lönar sig inte i vårt fall för vi skulle inte få några förmåner för att det som man förväntas leva på som arbetslös är alldeles löjligt lite. Jag har förlorat de sociala förmånerna från Finland och kan inte få några här heller.

Jag tar fortfarande emot folkpension från Finland, den var ungefär 580 euro i månaden. I och med att jag gifte mig bestraffades jag emellertid och blev utan 68 euro per månad. Det är en alldeles löjligt liten summa, som närmast verkar symbolisk. Men den betyder mycket för oss. I princip har vi det så svårt (t.ex. kommunskatten är redan över 130 pund i månaden) att jag inte har en enda slant till övers för något eget. I tiderna då jag frågade om dessa saker på FPA smilade damen och sa, ja om du gifter dig så kan du ju leva på mannen, det är väl bra! Jag fick onda tankar.

Tyvärr blev det strul med skattemyndigheterna här i Storbritannien därför att vi borde ha anmält oss så snart vi kom till landet. När vi väl lämnat in vår ansökan tappades den bort, och det finns inget spår av den. Ingen kommer någonsin att erkänna detta. Till slut efter att vi då varit utan denna extra inkomst i nästan ett år och börjat samla på oss ansenlig kredit, fick vi meddelande om att vi kan få 170 pund i månaden och tre månader retroaktivt. Jahaja. Lite kunde vi betala bort av våra skulder. Processerna fortsätter emellertid och vi vet inte vad nästa beslut kan ge av handen. Plötsligt blir vi av med pengen och hamnar att betala extra. Ingen vet eller förstår hur det egentligen går till.

Vi har alltså heller inte råd att besöka Finland och mina två åldrande föräldrar, och min pensionerade mamma som så gärna vill komma och hälsa på oss har inte en euro extra att göra något roligt med. (Dessutom har de billiga flygen slutat gå till Finland). Min mamma har knappt råd att hålla min gamla bil så att hon slipper cykla på isiga vägar och med dålig rygg.

Min mamma var på Spotlight i TV i april. Jag trodde det skulle handla om hur jävligt det är för pensionärer då de beskattas så hårt om de gör en extra förtjänst, och hur svårt livet är för dem. Det kunde verkligen ha kommit tydligare fram i programmet. Mest fick man se på gamla foton på pensionärerna i yngre år. Programmet gick ut på någon politisk fundering som jag inte längre minns. Min mamma hade sagt en hel del på skarpen och jag vet att hon kan! Men det mesta var bortklippt så det blev typiskt lamt och finlandssvenskt. Allt är ju trots allt ändå bra i mumindalen.

Post Scriptum: Det är i slutet av juli nu och FPA vill ha tillbaka de 68 euro per månad som de betalat ut innan jag visste om att jag skulle bli bestraffad såhär. Eftersom vi inte kan betala tillbaka det så måste vi väl bara försöka bevisa för dem att min man inte är rik.

Radiointervju - igen

2010-05-07T13:33:00.000-07:00

Jag fick fem minuter på radio Vega häromdagen. Jag är naturligtvis glad att få min röst hörd fast det tar på att tala om något så traumatiskt som mitt f.d. förhållande till socialen (det var några timmar av ångest efter intervjun - kanske man kan tala om posttraumatiskt stress syndrom). Det är svårt att dra sig till minnes allt som hänt under åren och summera alltihopa. Det kändes som att jag inte riktigt lyckades besvara frågan om hur socialen bemöter sina klienter. Radioprogrammet undersökte orsakerna till att var sjätte klient har klagomål angående socialens bemötande. Jag borde ha använt fler beskrivande adjektiv. Att de av allt att döma är fullständigt oförmögna att förstå människors psykosociala bakgrund och därför inkompetenta? Att de flesta inte är mer än kanslister och sålunda inte borde ha något att göra med klienternas problematik? Att de dessutom är löjligt petiga och småaktiga i sitt förhållningssätt och beter sig som om det gällde deras egna pengar?! Att de behandlar en som kriminell och snokar i alla klientens affärer... att man får känslan av att man inte har rätt till statens pengar om man inte gör rätt för sig som alla andra duktiga medborgare? Att man som sjukpensionär blir så förfärligt mycket sjukare av att ha med dem att göra - de gör inte livet lättare för en som man skulle förvänta sig, utan mycket, mycket svårare. Den som orkar kan läsa om allt detta på denna blogg. Förödmjukelserna går inte att beskriva i korta ordalag.

Att vara beroende av knoppiska psykiatrar

2010-04-09T01:35:00.000-07:00

Jag tvekar att skriva ännu en gnäll post. Mycket har blivit bättre för mig i och med att jag har träffat en man - vi planerar en framtid tillsammans. Men så länge jag är kvar i Hangö kommer det att kännas betryckande. Säkert kommer det svårigheter emot i framtiden, i förhållandet till myndigheter eller bara för att jag kämpar med en kronisk sjukdom som gör mig mycket trött och sårbar. Jag tänkte trots allt skriva ner en händelse som upprörde mig väldigt mycket. Jag har tidigare talat om att jag inte har fått någon vidare läkarvård här i stan. Jag har haft svåra magsmärtor sedan hösten, kanske för att jag blev så stressad av händelserna under 2009. Jag har haft alla möjliga andra smärtor också, men inte fått någon vidare hjälp. Eftersom man inte kan bli hjälpt över gränserna får man nöja sig med den vård som finns att tillgå där man bor. Ännu ett minus för finska staten.

Ett av mina största problem är att min sjukdom framhäver mina sömnproblem, så det är en daglig kamp att försöka hålla regelbundna sovtider och klara sig utan alltför mycket mediciner. Jag är givetvis hänvisad till en psykiater för dessa mediciner. Av de två som finns tillgängliga tror den ena inte på fibromyalgi överhuvudtaget, medan den andra inte tycks ha någon uppfattning om hur sjukdomen påverkar psyket och sömnen. Jag har inte känt att jag har kunnat få min sak förklarad för den senare. Dessutom är denna person inte tillgänglig tillräckligt ofta så jag har försökt jonglera med mina mediciner på egen hand. På hösten gav X en ny medicin och sade kort, att "den lugnar ner dig". När jag kom hem såg jag på internet att det var fråga om en anti-depressiv medicin. Jag har prövat dem förut men har upplevt att de gör mig till en zombie utan livsgnista. Jag blev väldigt arg på att X inte diskuterat saken med mig, särskilt som X visste att jag inlett ett förhållande.

När jag besökte X på nytt efter sådär 3-4 månader väntade jag i tio minuter innan X kallade in mig efter att en kollega gått ut. X klagade på att jag var sen eftersom vi hade en kort tid, bara 30 minuter, och det var 20 minuter kvar. För det första hade jag inte varit sen, utan väntat på X eftersom X ofta var sen. För det andra hade jag inte blivit informerad om att det var en kort tid. Jag sade sedan ifrån att jag inte uppskattat att få en anti-depressiv medicin. X blev mycket defensiv och sa att hon informerat mig om anti-depressiva mediciner hur många gånger som helst. Det är inte sant, vi har inte talat om dem förut. X räknade sedan upp alla eventuella biverkningar. Det var ju för att jag redan kände till dem som jag inte vill ta pillren. Därefter försökte jag snabbt förklara min sömnsituation men X:s svar var, "ja, inte kan jag göra något, du gör ju ändå som du vill och går din egen väg". Jag blev alldeles stum av häpnad, allt var så oprofessionellt att det kändes som om jag hamnat i någonslags parodi som skulle visa sig vara Candid Camera. X gick till datorn och började läsa upp för mig vad X skrivit om mig sedan vi inlett patientförhållandet. Jag mindes nog allt X gett mig så jag förstod inte vad det här handlade om. Jag satt otåligt och väntade medan klockan tickade iväg - min tid. Jag hade sagt åt X att jag har haft stora svårigheter att få sovet en hel natt men att det varit bättre på sistone så kanske jag kan fortsätta med den gamla medicineringen trots allt. X har tidigare insinuerat att jag inte kan ha insomnia om jag sover hela nätter, och där slutar konversationen. Jag kan inte sova utan, det är något som hänger ihop med den stress jag upplever i min situation som sjukpensionär och hunsad, men också med det fibromyalgiska syndrom som uppstått i barndomen. Jag bad att få diverse mediciner så att jag har lite olika att pröva på beroende på hur min natt ser ut - X borde veta att jag inte är beroende av något men X envisas med att tjata om att vissa mediciner är beroendeframkallande. Jag vet inte om jag ska stå på huvudet för att bevisa att jag inte missbrukar mediciner. Det är bara så olika beroende på vilken sorts trötthet jag har haft under dagen eller om jag är mycket uppvirad av stress. X blev alldeles chockad då jag föreslog fem mediciner. Det var inte alls något ovanligt eftersom jag har en komplex sjukdomsbild. Men X tycks ha gått i lås. X sa att jag inte med allvar kan mena att X ska skriva ut fem mediciner åt mig. X var villig att skriva ut två och resten kunde jag gå och be om någon annanstans hos en allmänläkare. Ett recept som jag glömt att hämta kunde jag lämna in för förnyelse. Det tog över en månad innan jag fick det tillbaka, och det var bara en ren tur att det var en medicin jag försökt klara mig med små doser under en längre tid så att jag inte blev utan för en hel månad.

Det har gått ett par månader men jag har känner mig väldigt ångestfylld vid tanken på att tvingas besöka samma psykiater igen. Jag tror att jag inte klarar av det. Antingen kommer jag att vara för ilsken eller så får jag inget ur mig alls. Jag kan inte utsätta mig för det igen.

Det finns ingen ursäkt för att all social service är så undermålig - fast jag medger att det mesta jag har sett och hört om psykiater är att de själva har stora problem. Nu finns det inte ens en post längre, och detta är ändå en stad. Man tvingas gå till R-kiosken och trängas för att få post service av unga biträden som inte vet ett jota - jag har inget positivt att säga om dessa förändringar. Det ser ut som om jag är på väg bort snart... och kommer inte att se tillbaka.

Slutet?

2010-01-11T08:54:00.000-08:00

Min kamp med de sociala myndigheterna har varit lång och mycket stressande, så det är kanske inte så konstigt att jag har början till magsår och en ännu mer kronisk sömnlöshet än den varit innan. Jag vill inte längre ha något med dem att göra. Jag har överlevt tack vare vänner och bekanta, men hur det går i fortsättningen vet jag inte. "Smärtgränsen" för ekonomisk överlevnad är 1000 € anser FPA, medan jag nu har 400 € för alla utgifter inklusive elektricitet, värme och mediciner. Mitt besvär till socialen ledde enbart till att jag ombeds framlägga ett nytt besvär. Hur och vart, vem vet. Mitt klagomål till justitieombudsmannen ledde inte heller till något. Det finns uppenbarligen ingen vilja att förstå och hjälpa den som är en andra klassens medborgare. Ingen vill ta ställning och socialen försöker givetvis blanda bort korten. Följande meningslösa dravel talar väl för sig självt och kräver knappast några fler kommentarer från min sida. Jag orkar inte kämpa mer.

Är Hangö socials förfaranden lagenliga?

2009-10-23T07:38:00.000-07:00

Socialen vägrar nu att betala ut utkomststöd så nu blir det svält. Om de har rätt att gå och gräva i min pappas konto så kan de väl göra det. Det faktum att de inte har gjort det får mig att tro att de helt enkelt inte har rätt att göra så utan försöker få mig i någon imaginär fälla. Fan kan ta dem.

Jag skrev ett brev till handläggaren i början på månaden men har inte fått något svar, bara ett kyligt "negativt beslut". Jag tycker det är äckligt att de täcks nonchalera alla mina brev och klagomål.

olen jo sanonut sinulle että isäni kieltää teidän penkomista hänen pankki-asioissa. En voi uskoa todeksi, että edelleen haluat pikkumaisella tavalla stressata ja vaivata minunlaista ihmistä, joka on periaatteessa loppuiäkseen riippuvainen teistä ja elää JATKUVASTI köyhyysrajan alapuolella. Uskotteko ihan tosissanne, että istun jonkun miljoona potin päällä samalla kun ryömin anelemassa muutama euro teiltä joka kuukausi? Kohtelunne minua kohtaan on jo herättänyt paljon huomiota ihmisten keskuudessa ja kuten jo varoitin, niin asia on oikeusasiamiehen käsittelyssä. Minulla on iso pino valituksia ja todisteita tavastanne kohdata asiakasta. On aivan päivän selvää, että kyseessä on valtapeli ja kiusaaminen; heikkoja ja sairaita pitää kukistaa jotta niitä saadaan pois tieltä. Olette käyttäytyneet ihmisoikeuksien vastaisesti. Teillä ei ole sitä jumalan tuomaa valtaa, mitä kuvittelette omaavanne. Valitettavasti tästä seuraa myös se, että joudun muuttamaan tästä ikävästä paikkakunnasta pois, koska minunlaista selvästi ei haluta tänne ja yhteys teihin huonontaa psyykkistä terveyttäni erittäin tuntuvalla tavalla. On sekin aika kummaa, että lahjakasta ihmistä ei voida kunnioittaa huolimatta siitä, että on sairaseläkkeellä loppuiäkseen. Ihmisiä ei vainota vainoharhaisesti vaan tuetaan elämään mahdollisimman täyden elämän henkilökohtaisista vaikeuksista huolimatta, se kai olisi teidänlaisten tehtävä. Ilmeisesti asiamieskaan ei ole päässyt suojamuurinne läpi. Jos asenteenne ei muutu, niin voitte pitää rahanne. En kaipaa teiltä enää pikkutärkeää soopaa, kiitos.

Hanko 1.10 2009

Det här är vad jag anser att Hangö social gör mot lagen/mot mänskliga rättigheter:

- Hangö socials handläggare har inte kompetens att handskas med ärenden som handlar om de allvarliga sjukdomstillstånd som lett till sjukpensionering 2003
- Hangö social uppvisar en förmyndaraktig och nonchalerande attityd som inte står i enlighet med tanken om GRUNDTRYGGHET. De skapar en otrygghetskänsla och ångest som i värsta fall kan leda till självmord då det redan från början är svårt att överleva på en minimal pension. De borde behandla en stamkund annorlunda än en tillfällig kund (utkomstödet är ju designat för kris tillfällen och inte för människor i min situation!!).
- Hangö social har en stenhård, omänsklig moral enligt vilken de hellre följer lagen till 100% än ser att det finns en lidande människa som är beroende av deras välvilja. De kunde se lagen som ett ramverk inom vilket de kan agera på ett mänskligt sätt i stället för att betrakta lagen som den ultimata sanning som överskuggar mänskliga värderingar.
- Hangö social borde bli utbildade i konsten att möta en individ på ett sätt som inte får dem att känna sig mindervärdiga och utsatta.

De svaga ska undertryckas så att de går under

2009-10-13T06:36:00.000-07:00

Jag försökte ta reda på om jag för FPA:s del får förtjäna extra men det var nästan omöjligt att få någon information. Jag fick bara ett kort svar om att jag får förtjäna 600 € i månaden då jag inte har arbetspension utan bara folkpension (m.a.o. för att jag inte har arbetat tillräckligt mycket innan jag blev sjukpensionerad). Jag förstod ju att det antagligen skulle göra att bostadsbidraget (som nu är c. 270 €) helt försvinner, så vad jag på slutrakan skulle få i handen skulle kanske vara en hundring eller så. Det fanns ingen förståelse för att jag gärna vill veta vad jag ger mig in på om jag t.ex. publicerar en bok eller flyttar ihop med min pojkvän. Jag har väl rätt att fundera över vad som gagnar mig bäst! Jag fick en känsla av att jag återigen blev undanhållen information så att jag inte ska kunna planera hur jag bäst utnyttjar systemet! Det hette att jag måste återkomma när jag vet vad jag kommer att förtjäna. Det är ju inte sagt att jag kan ge exakta siffror vid något som helst skede om jag inte har en fast månadsinkomst, vilket jag knappast kommer att kunna ha eftersom det skulle vara för tungt för mig att ha den typen av arbete. "Ja visst uppmuntrar vi ju människor att förtjäna extra, men...", heter det. Naturligtvis är det så det ska heta så att myndigheterna slipper betala ut pengar. Det är fråga om en jävla dubbel moral: det där "men" innebär alltså att alla inkomster påverkar bostadsbidraget negativt även om "du i vilket fall som helst kommer att få mer än du har nu". Jag är inte så säker på att det stämmer, jag har nämligen sett hur min mamma med sin låga pension och futtiga extra inkomster har blivit behandlad. Däremot får min pappa som har en betydligt högre arbetspension och inte är beroende av bostadstöd förtjäna förhållandevis mycket mera som extra förtjänster.

Höjden var nog svaret på min fråga om hur det går om jag bor ihop med en man. Ja, då dras 50€ bort från min pension (och något bostadsbidrag får jag givetvis inte). Med ett tillgjort leende deklarerade tjänstehavaren: "Du får ju tillgång till den andras pengar!". Mina öron höll på att trilla av. Jag försökte protestera att det är förbannat orättvist att jag i alla lägen ska vara beroende av andra (om det inte är socialen så är det en pojkvän eller make) men det mötte ingen förståelse.

Sedan vill jag också nämna att det finns en stor mängd människor som lovar hjälpa genom att köpa en tavla eller ordna ett tillfälligt arbete för mig som jag skulle kunna klara av, men som aldrig fullföljer sina löften.

Socialen kan dra åt helvete, inte ens ombudsmannen har lyckats medla och skapa en dialog för att hela socialen med drottningbiet i spetsen sätter sig emot. De har inget intresse av att vara tillmötesgående och försöka befrämja kundförhållandet. De anser att de måste göra sitt jobb och det gör de med kylig och sammanbiten tillförsikt om att alla stackars sjukpensionärer som är beroende av dem är kriminella och ute efter att utnyttja systemet. Ombudsmannen medgav att jag kommer att bli helt utbränd om jag fortsätter att argumentera med socialen. Jag är redan utbränd och ihjälstressad och det enda "systemet" kan erbjuda mig är antidepressionsmedel! Så fort jag bara kan kommer jag att sticka från den här hålan med sin petiga och småviktiga mentalitet, även om det är det sista jag gör. Det vete gudarna hur det ska gå till för även om ombudsmannen lovade mig att socialen betalar mig flyttpengar så är det inte alls säkert att de gör det. De har ju inget intresse av att hjälpa utan är mer fokuserade på att stjälpa.

Besegrad

2009-09-06T05:47:00.000-07:00

Min blogg kritiserades för det namn jag har valt. Jag hittade på det för bara en kort tid sedan då jag beslöt mig för att göra sidan mer personlig. Enligt kritikern borde jag inte framställa mig som avfall utan som någon som auktoriteterna "försöker" stjälpa på sophögen men utan att lyckas. Sanningen är att jag aldrig har haft speciellt dåligt självförtroende men nu börjar jag känna mig besegrad och fullständigt apatisk, och tanken att jag är ett slags avfall eller åtminstone "onödig" är inte långt borta. Orsaken är det som jag upplever som en slags mobbning eller diskriminering från socialens sida (de kanske inte menar att attackera mig men deras fadda medelklassmoral och brist på psykologisk beredskap gör dem ytterst olämpade att ha med sjuka personer att göra). En annan orsak är att jag p.g.a. min isolation har tvingats idka nätdejting men med extremt tråkiga följder. De upprepade slagen under bältet har undergrävt all självkänsla och hopp om att en sådan som jag skulle kunna få sällskap. Känslan av att vara marginaliserad och alienerad från resten av mänskligheten blir bara större. Jag vet inte mera vad som skulle kunna överbrygga detta faktum. Det känns i alla fall så just nu.

Det känns väldigt förgörande att bära på så många negativa känslor och dessutom känna sig maktlös inför dem. Negativitet har en tendens att föda mer negativitet. Snart finns det inget positivt kvar i mitt liv längre. Det känns som om allt bara upplöses, en sak åt gången. Jag försöker tycka om det jag trots allt ändå har - ett tak över huvudet, t.ex. Men det är svårt att inte vara likgiltig. Jag orkar inte bekämpa det just nu - jag har trots allt kämpat så väldigt mycket i hela mitt liv.

Radioprogrammen kanske gör någon skillnad, vad vet jag. I princip har jag varit villig att offra en del av mig själv för ett gott ändamål. Vad spelar det för roll, har jag tänkt. Jag har väl inget ego och falsk stolthet att skydda. Men i verkligheten har det bidragit till en ökad känsla av utsatthet, otrygghet och förödmjukelse. Jag trodde jag var stark men jag inser nu att allt det jag har gjort sedan allt började på allvar år 2003 när jag blev slutgiltigt sjukpensionerad har undergrävt min integritet och motivation. Jag kanske inte är en stolt person, men jag förstod inte att värdighet, som är en mera djupt gående och fundamental känsla än stolthet, skulle ta så mycket stryk. Nu känns det som att jag inte har mycket kvar att leva för. Jag måste försöka hänga kvar för mina katter och mina föräldrar. Det är allt.

Visst har jag talat med ombudsmannen. Men vad hjälper det? Att klaga leder ingen vart i ett såpass totalitärt och ovänligt land som Finland. Jag har mest bara blivit kritiserad för mina val. Hur man än ser på saken så skiner den klassiska arbetsmoralen och jantelagen alltid igenom. Om man inte arbetar så får man inte heller ha anspråk. Jag får t.ex. höra att jag kanske bryr mig om hur mina glasögon ser ut bara för att jag är konstnär, så det anses tydligen inte som någon grundläggande rättighet att bry sig om hur man ser ut. Bara för att jag bor i en småstad så behöver jag väl inte gå omkring och se ut som en trashank? Andra behov av praktisk karaktär dementeras också. På det stora hela så ska mina åsikter omkullkastas om de inte passar in med konvenansen. Man blir inte uppmuntrad att protestera mot gällande lagar, snarare tvärtom. Jag tror inte att det är någon illusion att alla medelklass människor gaddar ihop sig gentemot dem som sticker ut från mängden.

Presidenten har medgett att det kan vara si som så med mänskovärdet i en våldsam och depressiv stat som vår, och i radioprogrammet om moms sänkningen kom det fram att Finland håller på att falla ut ur den nordiska välfärdsmodellen (vi har alltid haft svårt att hänga med). Det enda som går att reda ut är petiga tekniska problem. Jag är inte intresserad av något gemensamt samtal med ombudsmannen och handläggaren. Det är för att jag inte längre orkar försöka få min röst hörd. När jag klagar tycks saker bara bli värre och jag får en känsla av att bli utsatt för personlig vendetta och kyla. Jag kommer nog inte att skriva mycket här mera. Jag kan ju bli stämd för min ilska och dessutom läser ändå ingen det jag har velat föra fram. Det här är en värld i vilken man står allena, och inte kan förvänta sig någon större sympati av andra människor. Här är det de starkaste som överlever. De överlever just därför att de inte ödar tid och energi på de svaga. Låt oss hoppas att djupare livsvärderingar vinner någon gång i framtiden. Under tiden får de svaga försöka finna sätt att orka vidare och inte duka under även om de inte passar in i klichéerna om den starka och okänsliga individen.

Exempel på socialens opsykologiska kommentarer

2009-09-04T10:05:00.000-07:00

För att belysa social byråns förhållningssätt till en stadigvarande och sjuk person som jag har jag valt att presentera några beslut här. Tyvärr hittar jag inte just nu den i vilket det stod att jag ska torka av golven för hand. Men jag tycker att man från dessa kan se att förhållningssättet är förmyndaraktigt och kyligt, och ganska sårande för en känslig person som redan är besvärad av tvånget att tigga varje månad. Jag har i tidigare bloggar talat närmare om mina reaktioner då jag har fått dessa tråkiga beslut. Att bli dirigerad till en billighetsbutik för att köpa en leksaksdammsugare för 40 € efter att jag tvingades producera läkarutlåtande, att få höra att det fanns info på socialens dörr i sommar när de var på semester är löjligt eftersom det bara stod ett telefonnumer "vid kris" och jag inte i mitt stressade tillstånd hade sinnesnärvaro att förstå att man kanske kunde få ett beslut av dem trots allt, att bli hånad för att jag har valt min egen optiker och inte få någon vettig ersättning för glasögon jag tvingades skaffa medan socialen var på semester, samt att få höra att jag ska motionera gratis och anta att de menar promenad, är bara några exempel på hur man blir behandlad. Att sedan plötsligt bli krävd på min pappas kontoutdrag utan att ens bli tillfrågad vad saken gäller, känns som en hämndakt med syfte att få fast mig för bedrägeri (jo jag sitter förstås på några hemliga miljoner och utnyttjar systemet för hundra euro i månaden helt på pin kiv!). Jag har bett att inte behöva emotta sådana dryga och fullständigt onödiga kommentarer men i stället har jag upplevt att tonen har blivit om än mera kylig. Det känns som om de inte är nöjda innan de har mitt huvud på ett fat.

Hör på det informativa och avslöjande programmet "Granskat" i vilket jag medverkade förra veckan: http://arenan.yle.fi/audio/399656

Skillnaden mellan att bli alkoholist och pillerist

2009-09-04T09:25:00.000-07:00

Tyvärr är det dyrt att bli alkoholist. Samhället uppmuntrar ju nog till drickande men fördömer det samtidigt. Så på en låg pension är det inte så smart att ta upp drickande. Speciellt om ingen social bonus medföljer. I stället är det bara att käka ångestdämpande piller för att klara av den press man kontinuerligt är utsatt för. Det är ju socialen som är den största orsaken till ångest. Lyckligtvis betalar de också för pillren.

Det tråkiga är ju att man inte blir glad av att ta lugnande mediciner, bara slö. Det enda pillret som gjorde en lite lugnare och samtidigt uppåt blev borttaget från den europeiska marknaden för att (och detta har två farmaceuter sagt åt mig), "zigenarna ger det åt sina tävlingshästar". Så nu är det bara att käka andra psykofarmaka. Det finns ju ingen annan lösning. Marijuana får man inte odla, tobak gör att man dör en snabbare och plågsammare död i ännu större armod, och massage kan man givetvis glömma. Inte har man heller lyxen av fysiska närhet från en partner, för ingen vill ju ha en. Ju längre livet i isolation och ångestfylld stress fortgår, desto svårare blir det att komma överens med andra människor. Eftersom det enda sättet att umgås är via internet så råkar man ut för alltför många stolliga män som prövar ens tålamod. Faktum är att allt färre kan förstå hur man har det, och ingen vill ju egentligen veta. Så är det. Så här tänkte jag inte att livet skulle bli när jag studerade och försökte skapa mig en plats i samhället.

Att få komma bort någon gång

2009-09-03T09:34:00.001-07:00

Jag har naturligtvis inte pengar att resa någonstans, så jag får lov att försöka trivas där jag bor. Det är inte så lätt för en sådan som jag, som är i stort behov av nya intryck och stimulans på ett lugnt och sansat sätt som jag orkar med. Jag blir lätt uttråkad. Jag kämpar mot apatin, för det ligger inte i min natur att vara en soffliggare. Men ändå blir det så att många dagar är soffdagar.

Det kan förstås låta som att jag har offer mentalitet och tycker synd om mig själv. Man är dock bara människa. Även den tuffaste och mest självständiga individ dukar småningom under när det inte finns någon förändring att se fram emot. Det är politiskt okorrekt att säga att det inte finns något hopp. Världen är full av hurtbullar som inte står ut med tanken att en annan människas liv kan rinna ut i sanden och att det inte finns hopp om förbättring. De kräver att man ska vara stark, in i det sista. Jag skulle vilja framhäva rätten att få vara svag och orkeslös när motkrafterna är för starka. Som jag ser det kan man bara finna en känsla av förnyat hopp om man har medgett att situationen är hopplös. Någonstans kryper lusten att leva fram och så orkar man vidare, ett tag till. Men det är ju inte alltid det går så väl. Det finns individer som dukar under. Som jag ser det borde medmänniskorna förstå och acceptera detta, för egentligen projicerar de bara sina egna rädslor på dessa människovrak. Världen skulle vara en lugnare plats om folk slutade upp med att predika om hur präktig man hela tiden måste vara. I stället kunde de göra något konkret för att förändra de svagares levnadsförhållanden. Tänk på det. Plis.

Det är ett faktum att det finns människor som har behov av att utöva makt och andra som faller offer för maktbegäret. Där emellan finns det en medelklass som helst inte vill veta något om sociala problem. De är ofta hyggliga individer, men ack så klumpiga i sina ordval när deras altruism verkligen ställs på prov. De som är offer i samhället har naturligtvis alltid en möjlighet att försöka förbättra sina egna attityder och kämpa emot tendensen att allt mera börja bete sig som ett offer i förhållande till andra människor. Kanske har de ytterst t.om. valt sin lott. Men man måste alltid komma ihåg att det är en svår situation eftersom andra människor mer än gärna hjälper till att undergräva dessa personers integritet och personliga kraft. Det är helt mänskligt... allting är mänskligt. Det är också mänskligt att misslyckas och inte vara den duktiga överlevaren som alla vill att man ska vara.

Jag hoppas att jag inte dukar under och för evigt fastnar i en offerposition. Men jag kan inte veta när mina krafter tryter. Sjukdomen och de sociala omständigheterna gör att mina nerver är i ett mycket dåligt skick. Jag har mycket svårt att behärska mig och kan bete mig konstigt och oöverhalat i förhållande till andra. Jag tror nog det kan bli bättre... Men jag skulle behöva en vilosemester för det. Dessvärre så har man egentligen inte rätt att resa någonstans om man är bunden till utkomststöd.

Mera underligheter från socialen och FPA

2009-08-27T13:58:00.001-07:00

Det var väldigt skönt att åter bli ombedd att ge en radio intervju om sociala orättvisor eftersom jag har burit på så mycket frustration och ilska. "Granskat" sänds på fredag 4.9 kl. 13.03 samt i repris följande tisdag på kvällen (finns även på Yle arenan på nätet).

Det är ironiskt att jag tvingas besvära mig så mycket med att få mina recept förnyade i tid så att jag får med dem med ansökan till socialbyrån i slutet på varje månad, då det egentligen bara handlar om sådär 100 €. Jag skulle nästan klara av att betala för mina mediciner själv. Det är elvärmen och den övriga elen som gör att jag inte kan bli självständig. Och så länge jag är beroende av socialen så kan de behandla mig precis hur de vill. Det verkar som om de här i Hangö hade ett sjukligt behov av kontroll. I stället för att se till att jag verkligen har grundtrygghet så bråkar de om varenda extra slant som jag ber om för att kunna leva ett drägligt liv. Man skulle tro att en sjukpensionär skulle bli bemött med ett mått av förståelse; jag måste ju få leva ett människovärdigt liv! Jag har inte förtjänat att bli behandlad som en parasit. I själva verket är samhället en bidragande orsak till att jag är sjuk, och därför borde samhället ta sitt ansvar. Krigstraumer och annan psykisk ohälsa har gått i arv i generationer och förstört min barndom. Jag betvivlar att ryggen hade rasat om jag inte tvingats leva med så mycket stress och så lite hjälp och stöd i barndomen. Men så tänker naturligtvis inte de som är ansvariga för medborgarnas välfärd. Blir man sjuk får man skylla sig själv; man är för svag för att passa in i samhället och får därför nöja sig med de godhetsfulla allmosor som myndigheterna delar ut i syfte att låta påskina att det här landet är en välfärdsstat. Det är Survival of the Fittest som gäller, helt klart.

Jag känner mig extremt otrygg såväl emotionellt, finansiellt som fysiskt. Jag har nu under sommaren protesterat mot socialens förmyndaraktiga kommentarer men nu börjar de ge igen. All röra angående mina glasögon och det faktum att jag tvingades ta dem på kredit för att socialen var stängd i juli månad och sedan måste låna pengar av min far för att inte kreditlimiten skulle överskridas för mycket har gjort dem misstänksamma så nu vill de se min pappas kontoutdrag. Ett konto är även i mitt namn för min pappa är gammal och sjuk och i händelse av någon kris måste jag få tillgång till det. Jag vet inte vad socialen kan göra men min pappa är inte glad åt att de rotar i hans ekonomi! Att han som fattig pensionär någon gång hjälper mig lite tycker jag inte någon kan gnälla över eftersom det i princip är omöjligt att leva på 400 € i månaden under en längre tid. Men socialen kan ju inte tillåta några lån för de ses som en inkomst, även om det vore fråga om ett par tiolappar. Om jag inte var beroende av socialen så skulle jag ha självbestämmande rätt om mina pengar. Det har jag inte nu. Jag är 43 år och måste redogöra för en myndighet om vartenda cent, trots att jag inte ens har hamnat i skuldsanering eller blivit utmätt! Men i sanningens namn är det en tidsfråga innan det händer. Det är väl det som socialen vill. Det är ganska tydligt att myndigheterna sitter och hoppas på att man ska bli så less på alltihopa att man tar sitt liv. För sådana som jag håller ju den ekonomiska utvecklingen tillbaka.

Min mamma har en väldigt liten pension men den är lite större än min så hon har inte rätt att få social hjälp. Jag behöver väl inte säga hur svårt hon också har att få allt att gå ihop. Hon försöker arbeta lite extra på arbis och som ledare för Mannerheimförbundets konstklubb för barn, men det blir hon bestraffad för. FPA har nu sänkt hennes bostadsbidrag med 200 € samt tvingar henne att retroaktivt betala 1900 € därför att de inte har tagit hennes inkomster i beräkningen förrän nu. Hon hävdar att hon har anmält om sina inkomster för länge sedan. Hur som helst så är det grymt att klämma åt en äldre människa som inte önskar sig mer än en liten fnuttig guldkant på tillvaron under livets sista år.

Jag orkar inte ha med Hangö social att göra längre. De hjälper ju egentligen inte med nästan någonting alls trots att de bevisligen har pengar. De använder mindre till kompletterande utkomststöd än någon annan. Under de 4,5 år jag har bott här har de bara betalat för: 1) en begagnad tvättmaskin - det var bara för att det inte finns tvättstuga där jag bor! Tänk att de förväntar sig att jag ska släpa på kläder och betala 2 € per gång! 2) en billig dammsugare som jag fick efter stora protester för "man kan städa golven för hand" och ett läkarintyg från min läkare, men de bestämde var jag skulle köpa den och för hur lite, 3) en liten hemförsäkring när jag insåg att man har rätt till det, samt 4) två rudimentära glasögon utan ytbehandling, som jag var tvungen att ta från den förskräckliga Hangö optik för att de har en överenskommelse - och när jag inte gick med på att ta det andra paret därifrån så fick jag ingen ersättning för resekostnader och annat.

Allt annat måste jag köpa själv. Möbler, sängkläder, inredningsprylar, kläder, kosmetika, konstnärsmaterial och ramar, dator och tillhörande manicker, telefon, solglasögon med min styrka, läsglasögon, eventuella böcker och annan rekreation, resor, kattmat för tre, veterinär, mat, osv. Därtill kommer adsl, telefonräkningar, krediter. Det är massor. Vem som helst kan se att 400 € inte räcker till.

Jag orkar inte längre med socialen. Jag vill ha en del integritet, värdighet och personlig makt tillbaka. Jag slutar ansöka om hjälp från dem och får ta och betala elräkningen som är kring 100 € från de 100 € jag har till mat. Hahaha. Jo jag tänker också skaffa ett utlåtande från psykiatern om hur dåligt socialen har fått mig att må och hur de täcks plåga en sjukpensionär, och om möjligt så skaffar jag en advokat. Den som läser mina tidigare bloggar kan nog se att jag har råkat ut för psykiska trakasserier.

Den oförståelse sjukpensionären möter

2009-08-25T13:28:00.000-07:00

Människor är i allmänhet frikostiga med "goda råd" och predikningar men då det gäller konkret hjälp som verkligen skulle göra någon skillnad i en annan persons liv så är det en helt annan sak. När man är singel och fattig är man ganska ensam och utsatt. Det finns inte mycket verklig hjälp att få. Samhället upprätthåller en fasad som döljer mera skenhelighet än altruism.

Det är något jag vill säga om att ha en kronisk sjukdom utan att vara direkt handikappad. För det första så råkar jag ofta ut för religiösa/andliga fanatiker som anser att alla sjukdomar går att hela. Jag bläddrade i det kända New Age paret Hicks bok om attraktionslagen och som svar på frågan om huruvida det går att tillfriskna från Alzheimer svarade Jerry Hicks vagt att "det går att tillfriskna från vad som helst". Jag la genast ned boken och beslöt att inte slösa 9 euro på den. Visst var jag nyfiken på hur denna "nya religion" argumenterade men mina stackars euron är på sitt sätt surt förvärvade. I gengäld mot att få en summa pengar från staten som just och just håller mig vid liv får jag stå ut med oupphörlig förnedring från socialen (framför allt genom deras förmyndaraktiga attityd). Därtill kommer den förnedring som jag upplever i mitt vardagliga liv.

Det är så här. Jag är nu 43 år gammal. Jag har en missbildad ryggrad sen barndomen och det går inte att reparera. Det är något som gör att den undre delen av kroppen inte ser normal ut, men det syns inte utåt om man klär sig därefter. Det ger upphov till symptom av fibromyalgisk art. Jag har sjuka muskler och mindre koordinationssvårigheter, IBS (irriterad tjocktarm), sömnlöshet, kronisk trötthet, avsaknad av stresstolerans, extrem känslighet för fysiska såväl som psykiska stimuli, tankedimma osv. Sjukpensioneringen, som i främsta hand beaktade tendensen till depression och inte de fysiska problemen, ledde till att all rehabilitering drogs in. Det var ju ingen vits att satsa på mig då jag förklarats arbetsoför. Nu är det så att jag under optimala omständigheter skulle kunna klara mig rätt så hyfsat. Om jag fick göra saker i min egen takt, sova så länge jag behöver och helst på en Tempur madrass, slippa oro för finanserna, kunna köpa precis de kläder jag kan ha på mig (de flesta kläder är fel skurna och skor är för det mesta för smala), ha tillgång till bil när jag behöver shoppa eller resa, få hjälp med allt som är fysiskt betungande i hemmet, få hjälp med mentala beslutsprocesser samt emotta massage m.fl. behandlingar ett par gånger i veckan, så skulle allt gå väl. Dessvärre är tid det enda jag har. Jo jag kan sova så länge jag vill och avklara göromål i min egen takt. Alla andra punkter är problematiska om inte omöjliga.

Jag har full respekt för de som sitter i rullstol men faktum är att de får mycket sympati, personliga assistenter, handikappsbidrag, rehabilitering och t.om. en bil. Jag får ofta höra hur duktig den och den som sitter i rullstol är, för de är ju vardagshjältar! Det skulle inte störa mig om det inte var så att jag upplevde hur de rullstolsbundna får så väldigt mycket mer både av samhället och av medmänniskorna. I många fall är det samhället som bidrar till människors ohälsa, och det är en orsak till att samhället borde ta sitt ansvar. I mitt fall är det klart att den psykiska ohälsa som har gått i arv i familjen har haft sin inverkan på mitt fysiska hälsotillstånd. Men det finns hög status sjukdomar och låg status sjukdomar. Generellt sett har fysiska problem hög status om de förefaller att drabba människor som genom ett ödets nyck och om de syns utanpå - en annan människas sjukdom måste vara konkret och uppenbar för att tränga in i människors medvetande. Det är sjukdomar som av olika orsaker väcker starka känslor som t.ex. kan ta sig uttryck i tankegångar som "åh stackarn, vad det är synd om X, det kunde ha varit jag men tack och lov var det det inte!" Tyvärr är det fortfarande så att sjukdomar eller olycksfall som kan drabba heterosexuella män i västvärlden är populärare än de som oftare drabbar kvinnor eller homosexuella män. Sist men inte minst så är sjukdomar av hög status om det finns en möjlighet att fixa dem genom att ta till kniven eller genom någon mirakeldrog. Läkemedelsindustrin och TV älskar givetvis just sjukdomar som cancer.

Jag försökte överbygga den apati som min situation har försatt mig och lärde mig gigong på våren tack vare att läraren gick med på att jag skulle få delbetala kursen. Qigong har bra effekt på många sjukdomstillstånd. På kursen var en förfärlig massa personer som arbetar för Hangö stad eftersom de får rabatt. Det fick naturligtvis inte jag. Nå, jag cyklade sedan följande måndag i förfärligt rusk hela långa vägen ut till pirens yttersta spets där en grupp samlas för att träna en gång i veckan. Det var en färd som tog över en halvtimme. Jag insåg att jag inte skulle orka ta mig så lång väg varje vecka, så jag frågade om jag kunde få följa med i en bil (märk väl att det är svårt att be om tjänster när man vet att människor i allmänhet inte är frikostiga med konkret hjälp). Jo om jag infann mig en viss tid vid ett visst hus ett stycke från mitt eget hem så skulle jag få åka med. Så åkte jag alltså med i ett par månader innan gruppen slutade för sommaren. Då gruppen återtog sin verksamhet nu i augusti märkte jag att jag hade ett motstånd mot att återigen trava till den där bilen som skulle ta mig med. Först infann jag mig en timme för tidigt och sedan kom jag för sent så allt blev tillkrånglat. Jag hade en förfärlig diarré just den dagen och mådde pyton. Jag tänkte att jag ändå borde delta i träningen för att det kanske skulle hjälpa mig att komma igång med den här rutinen.

Under pausen talade jag med en dam och frågade artigt hur sommarkursen hade varit. Jo den var underbar, det var bara så tråkigt att damen i fråga hade haft alldeles för mycket annat att göra för att hinna vara 18 dagar i stället för 9. Plikter kallade och alla drog i den här människan (jaja...). Hon visste redan att jag är sjukpensionär. Jag tänkte att hennes sociala post skulle göra henne empatisk så jag öppnade mig lite mer och förklarade att jag ibland är väldigt trött eftersom jag lider av kronisk trötthet, så jag visste inte hur jag skulle klara av att komma på träning varje vecka. Det kändes ju också lite besvärligt att inte kunna komma med egen bil. Jamen man får ju energi av att röra på sig, menade damen i fråga. Blablabla... det är svårt att låta bli att bli irriterad när andra predikar. När vi lämnade byggnaden efter träningen sa samma dam plötsligt åt mig, att hon inte ville retas med mig men tänk att hon hur lätt som helst åker hela vägen på cykel från sin dotters hus som ligger nära mitt enda hit till pirens spets! Jag kunde inte tro mina öron. Jag svarade ganska vasst att det är lite skillnad på att ha valet mellan cykel och bil än att alltid vara tvungen att kuta omkring på en cykel i alla väder. I bilen på vägen hem fick jag dessutom höra hur fint det varit på sommarkursen, och inte minst hur där t.om. varit två rullstolsbundna flickor och hur duktiga det hade varit. Nej nu, tänkte jag... Jag förstod att hon inte menade att jämföra mig, bara ge ett exempel på människor som finner lättnad för sina problem genom qigong, men det blev för mycket för mig.

Jag upplevde att det kanske är bättre att jag lämnar bort träningen med gruppen. Jag har inte råd att gå på alla de kurser de andra går på och har inte lust att höra om dem till lust och leda. Dessutom är jag den enda som är sjukpensionerad. När jag är bland friska människor verkar det som om de inte riktigt skulle tro på att jag är sjukpensionerad eller att FPA (försäkringskassan) gjorde rätt beslut. Jo, jag kan nästan fungera som en normal människa under ultimata förhållanden. Jag är visserligen mer än min sjukdom men jag är också min sjukdom!

Friska människor som tränar qigong reflekterar knappast över det faktum att andra sjuka/sjukpensionerade människor inte har kommit med här i Finland. Qigong är ju något som speciellt rekommenderas för olika sjukdomstillstånd och som visst har en god effekt på energifältet så jag försöker träna för mig själv så ofta jag orkar. Men sjukpensionärer har ofta inte råd eller ens krafter att delta i kurser. Så de som skulle behöva det allra mest blir som vanligt utanför. Det är så det fungerar här i världen.

Hur det gick med mina nya glasögon

2009-08-16T13:21:00.000-07:00

I Hangö försökte man sälja mig felaktiga bågar och tog inte ställning till eventuella förändringar i min syn. Man suckade och stönade varje gång jag dök upp med mina "problem". I Helsingfors på Specsavers fick jag fantastisk service, och kände mig inte på något sätt som en kund av mindre värde. Då jag hade gått med de nya glasögonen i ett par dagar och inte kände att allt stod rätt till fick jag en tid hos dem strax innan jag skulle resa hem. De undersökte och diskuterade med mig mycket ingående det faktum att jag nu hade progressiva linser och huruvida jag verkligen ville ha dem i det här skedet. Jag skulle ha kunnat vänta ett par år. Hela valprocessen var så jobbig och komplicerad att jag kände mig mycket tacksam över att ha så pigga och tjänstvilliga kvinnor till hjälp. Garantin var ju i kraft en månad men det kunde ta mig en månad att bli van vid de nya linserna. Jag kände att jag inte skulle bli van vid att det mittersta fältet var så otydligt och de gick med på att göra om linserna.

Hangö social beviljade mig bara 350€ "för man får linser för det priset i Hangö". Hujsigt. Jag har hört att man i Karis får 100€ för bågar, max 500€ för linser, och dessutom kan köpa dem var man vill. De kände sig också tvungna att påpeka för mig att det hade stått i tidningen att socialen skulle vara stängd under juli månad och att jag kunde ha ringt numret som stod på deras dörr. Jag tycker det är lite speciellt att man förväntas läsa tidningen för att som kund få reda på vad socialen håller på med. Jag kunde ju inte heller förväntas att läsa tidningen med mina dåliga glasögon... och till sist så finns det väl inget medborgerligt tvång att måsta köpa och läsa stadens enda tidning eller alternativt springa på bibliotekets läsesal och köa för det enda stackars exemplaret? Och vad gäller lappen på socens dörr... tja, där fanns inga förklaringar annat än "ring detta nummer vid akuta fall". Vad är akut? Man tar också för givet att en dejourhavande inte kan göra beslut.

Vår stadsdirektör skrev ett långt och vimsigt brev om Hangö ekonomi som svämmade över av siffror. Kanske siffrorna var meningen att villa bort en. Han lovade nog att social- och sjukvården skulle vara säkrad under den ekonomiska recessionen men hastigt blev såväl socialen, tandvården som mentalvården tvångspermitterade för en månad.

Jag kände hur det kröp i skinnet på mig när jag fick beslutet. Jag känner att jag inte står ut med alla förmyndaraktiga kommentarer. Ett standarduttryck i mitt liv har blivit, "Ja, rätt ska vara rätt som min social tant brukade säga".

Filad i linsen!

2009-07-21T11:29:00.000-07:00

Det är hemskt att vara beroende av statliga institutioner. Det är ännu värre att vara beroende av privata sådana.

Mina glasögon bågar hade gått sönder och jag fick nya av småstads optikern. De satt inte bra, så jag tog mig flera gånger till optikern för att få dem korrigerade. Det är naturligtvis inget jobb de tycker om, för de har givetvis mera lukrativa ärenden att ta hand om. Det fick jag också höra. Det är klart att jag inte är någon populär kund för jag använder inte 800 € på mina glasögon som min f.d. pojkvän som år 2006 inte förstod att säga "nej" när han tillfrågades om han ville ha diverse extra ytbehandlingar och funktioner. Glasögonen hade tillverkats då han fick räkningen och han insåg inte heller att han hade rätt att returnera dem. Det är ju nog ett ganska intressant pris då man tänker att det finns +glasögon på Tiimari för 4 € som t.ex. min mor har använt i åratal.

Ja, jag är ju beroende av socialen, men de är inte speciellt pigga på att betala mina glasögon om jag inte "absolut" behöver dem. Det där med "absolut" är förstås relativt. Om man inte alls kan röra sig ute för att man är halvblind så är det kanske ett skäl att få glasögon. I så fall betalar Hangö social 30 € för bågarna och sådär max. 200 € för ett paket som inte inkluderar anti reflex och andra finesser. "Ja man får riktigt bra bågar för 30 €" har jag fått höra. Nu är det ju så att detta enbart gäller manhaftiga, fula svarta plastbågar från senaste århundrade. Det är i alla fall vad den optiker som har ett avtal med socialen erbjuder. Det är intressant att man inte får vara fåfäng om man är fattig. Man ska nöja sig. Man får också lov att punga ut ur egen ficka om man råkar ha problem på sommaren för socialen firar semester i juli! De måste ju få lite ledigt från alla gnälliga typer som plågar dem året runt. Man får alltså se till att man sparat de 400 € som staten anser att man kan leva på varje månad.

Det visade sig att mina nya bågar inte satt ordentligt för att den ena skalmen var längre än den andra. Linserna stod i 45 graders vinkel till skalmarna och plasten hade gått sönder eftersom jag själv bänt skalmarna på optikerns inrådan. Efter allt vändande och vridande var jag rädd att bågarna för 129 € skulle falla sönder i någons fingrar innan haft dem ens i en månad. Då det visade sig att det faktiskt var fråga om ett fabrikationsfel och inte ett fel i mitt huvud, så blev det ett annat ljud i skällan.

Optikern ansåg sig kanske ha mig snärjd eftersom jag är bunden vid socialens hjälp som använder sig av den lokala optikern. I stället hade jag dålig smak i munnen efter många olika problem och vände mig i stället till internet. Där visade sig att det fanns ett ganska stort urval med bågar och priset var något sånär facilt. De lovade dessutom snabb expedition vilket jag behövde eftersom de asymmetriska bågarna var en plåga att bära. Men då jag tittade närmare på informationen märkte jag att jag enbart kunde få plast linser, något som jag inte alls är pigg på. Jag har sett skillnad på plast och glas i det förflutna, men kanske det bara var fråga om dålig kvalitet. Jag tog en tur hos optiker i regionen. Jag ville ju bara ha ett par klädsamma och praktiska glasögon så att jag inte skulle behöva känna daglig frustration över att ha dåliga ögon. Det var emellertid omöjligt att hitta något passande. För det första blev det klart att optikerna försökte undvika att ge ut ett recept som jag skulle kunna använda på internet. Dessutom var urvalet bågar betydligt mindre än på internet. Jag visste ju också att jag skulle hamna att betala en mycket stor del ur egen ficka. De enda bågar jag tyckte jag kunde acceptera (ovala i stället för manliga kantiga som har varit modernt under början av 200-talet) kostade 185 €. Dessvärre kunde man inte få glas linser till den modellen. Efter en lång och stressande process betalade jag för synundersökningen, begav jag mig hem för att tänka på saken, och konstaterade att de värden som markerats på det nya kortet skiljde sig alldeles enormt från de värden jag fått två år innan. Mina ögon har inte ändrat sig värst mycket. Det verkade konstigt.

Mitt intryck har varit att optikerna fortsättningsvis vill ha monopol på marknaden och absolut inte vill ge ut recept trots att kunden enligt lag har rätt till det. Jag förstår att de kämpar för att överleva. Dessvärre gör jag det också, och uppskattar inte att andra försöker hålla sig vid vattenytan på min bekostnad, eller för att de har problem med att anpassa sig efter ny sorts marknad med nya regler. Jag är förstås van vid att bli undertryckt och förhindrad att utöva personlig frihet, det är socialkundens vardag. Men jag måste säga att det känns alldeles speciellt illa att vara beroende av dessa privata företag som ansvarar för mina ögons välmåga, mitt ansiktes utseende och min rörlighet ute i världen. Det finns väl ingen annan råd för mig än att bege mig till huvudstaden och se vad billighetsoptikerna har att erbjuda. Det kan nämligen hända att socialen plötsligt vägrar betala något alls. Det vet jag först om några veckor när de har kommit tillbaka från sin solsemester.

Socialen är på semester!

2009-07-13T06:19:00.000-07:00

Mina glasögon gick sönder. Jag gick till optik affären där de inte kan reparera bågarna, men att de kan skaffa nya som passar till linserna. De var naturligtvis dyra. Jag var osäker om socialen skulle gå med på att betala för dem, men summan var ju ändå mindre än den hade varit om jag hade fått helt nya glasögon. Optikern skrev ett utlåtande som jag förde till socialens brevlåda. Döm om min förvåning då jag ser en lapp på dörren på vilken det står att socialen är på semester hela juli månad! Kan en statlig organisation ta ledigt på det där viset?? Jag var chockad.

Tänk om jag i god tro hade köpt mediciner och sedan väntat att få pengarna tillbaka. Det är ju så de vill att man ska göra. Lyckligtvis har de efter mycket tjat från min sida gått med på att ge mig en betalningsförbindelse varje månad så att jag inte behöver lägga ut av mina egna pengar. Nu stod jag emellertid med en räkning på 129 € i handen och insåg att jag skulle få lov att vänta med den till augusti månad. Optikern tyckte givetvis som jag att situationen var märklig och fodrade inte att jag skulle ge dem en handpenning. Det hade varit omöjligt för mig att överleva hela juli månad om jag hade tvingats lägga ut säg 50€. Optikern har gått med på att vänta. De tyckte att jag skulle ringa dejouren men jag inser ju att de inte kan göra några beslut.

Staden försöker spara pengar genom att skicka alla statsanställda på semester. Att socialbyrån är stängd tycker jag är oerhört. Människor har ju problem även på sommaren. Tänk om också hälsostationen vore stängd? Det är inte samma sak, men närapå. Jag är också chockad över att jag inte fick något meddelande om detta på förhand. Välfärdsstaten leker med sina medborgare.

Om leksaks dammsugare och sarkastiska uttryck

2009-03-15T13:07:00.000-07:00

Jag fick till sist ett reviderat beslut om att jag trots allt kan få en dammsugare via socialen. Detta skede enbart på basen av mitt läkarintyg, som på minst två ställen framhävde att jag måste ha en dammsugare p.g.a min dåliga rygg och mina fibromyalgiska symptom. Naturligtvis var beslutet som vanligt förlänt med en liten snusförnuftig kommentar: "Vi har kontrollerat att man får en dammsugare från Säästöpörssi ("Sparbössan", en billighetsbutik) för 40 € så därför ger vi 40 € och inte 100 € såsom kunden begärt" (fri översättning).

Ja, det var ju halt så här mitt i vintern så jag fick vänta ytterligare ett par veckor innan jag tyckte att jag vågade ta mig ända till Sparbörsan. Det var dessvärre slaskigt och mycket tungt att ta sig fram. När jag kom fram såg jag att dammsugaren som socialen avsett var någotslags leksaksdammsugare. Liten och svag. Inget att bekämpa alla katthåren med. Jag fick lägga till av mina egna pengar och fick en vanlig en, av den typ som håller lite på ett år och går sönder just då garantin har gått ut.

Det tråkiga är att jag har blivit cynisk och sarkastisk. Jag roar mig själv med att ironisera över livet på ställen som Twitter där ingen förstår vad jag har roligt åt (de som tar sig själva på allvar brukar inte förstå ironi och det är oftast Amerikaner som är i majoritet). Tja, mina sätt att pigga upp mig själv har blivit smått suspekta. Kanske jag gör mig själv en björntjänst i längden men just nu kan jag inte förmå mig att känna medkänsla och kärlek för den långa rad av besserwissare som har passerat revy i mitt liv under det senaste året.

Det är bevisat; Hangö social är värst

2009-02-12T07:22:00.000-08:00

Radioprogrammet om skillnaderna mellan kommunernas användning av pengar för utkomststöd var talande. För det första kom det mycket väl fram att Hangö hör till de mest krångliga städerna i det här avseendet. Exempelvis: då andra kommuner anser att det är enklare att ge betalningsförbindelse till apoteket anser man här att kunden måste finna sig att inte få en förbindelse. Här har man inget val. Jag har levat i tron att jag därför måste se till att mitt namn finns på apotekskvittot. Det är väl ganska logiskt att man bevisar vem det tillhör. I stället hittar man här i Hangö på att kunder inte vill bli märkta som social fall på apoteket samt att folk plockar kvitton från golven som de sedan ger till socialen. Sist jag var hos socialen och träffade den nya handläggaren gick hon med på att ge mig en betalningsförbindelse men skrev mycket noga upp precis vilka mediciner betalningsförbindelsen täcker just en viss månad. Hon tyckte att hon hade gjort något alldeles storartat genom att komma mig till mötes på detta sätt.

Då jag sedan fick höra att jag inte kan få ett redskap för att underlätta min dagliga motion (för det anses som hobbyverksamhet!) eller ens en dammsugare, fick jag ett nervöst sammanbrott. Följande dag sa handläggaren att hon behöver ett utlåtande från en läkare om vad jag har för fel. Något sådant har jag aldrig varit med om förut. Det borde vara självklart att man som sjukpensionär kanske inte har krafter att "springa omkring i skogen och hugga ved" som en okänslig bekant sade, eller att man inte heller kan städa sina golv regelbundet för hand. Jag skulle vilja se mig själv med min dåliga rygg och fibromyalgi släpa ut de stora mattorna för att hacka dem för hand... För att inte tala om att skrubba dem rena. Eller krypa omkring på golvet och fånga upp dammtottor för hand... Gode gud! Om du finns, förbarma mig och låt mig slippa den här staden.

Som jag uppfattade det svarade chefen inte direkt på några frågor, föreföll renons på medkänsla, och tycktes inte anse att lagen kräver att varje person som söker utkomststöd ska beaktas som en individ. Det sorgligaste är ju just det, att de inte tar ens individuella situation i beaktande i den här staden. Att man som sjukpensionär t.ex. har en tendens att samla på sig mer krediter eftersom man måste förnya saker i hemmet och skaffa nya kläder ibland. Av de 400 € jag ska leva på går ungefär 100 till skulder, 100 till kattorna, 100 till adsl och telefon, och så blir det 100 kvar för mat och akuta behov. Sedan får man hela tiden höra att det man ber pengar för måste betalas från grundpenningen. Kan någon få detta att gå ihop??

Jag skulle vilja veta vart alla överlopps pengar som Hangö stad inte använder som kompletterande och förebyggande utkomststöd hamnar? Månne de går i ledningens egen ficka?

Radioprogrammet finns på webben, programmet heter Granskat och syns på Yles Arena. Det kom ut i radion den 6:e och den 10:e.

Social "humor"

2009-02-04T14:26:00.000-08:00

Socialens bortförklaringar 2009:

De har beslutat att inte skriva ut betalningsförbindelser till apoteket därför att människor inte vill bli igenkända som socialfall på apoteket.
Enbart i akuta sjukdomsfall kan de skriva ut betalningsförbindelser till apoteket.
De kan överväga att skriva ut betalningsförbindelse om man inte kan lägga ut för dyra mediciner bara om man lämnar in alla sina recept hos dem och väntar med att skaffa sina mediciner, samt ser till att man har räknat sina piller mycket noggrannt.
De måste kolla ens recept för att någon läkare i Kyrkslätt skrev ut mängder av salvor för dyra pengar.
De måste kolla ens recept för att folk har plockat kvitton från apoteksgolvet som de gett till socialen för att få ut pengar.
Jag kan inte få pengar för skötande av den dåliga rygg som jag har sjukpension för, med konditionsredskap, för det anses som hobbyverksamhet. Dessutom kan man motionera gratis.
Jag kan inte få pengar till en dammsugare för att man kan borsta sina golv för hand (oberoende om man är ryggsjuk eller inte).
Om jag vet att min dammsugare kommer att gå sönder måste jag spara varje månad från 400 € för att kunna köpa en.
Om jag inte har pengar till en dammsugare för 39 € så måste jag ta kontakt med en skuldsanerare, för det är inte socialens sak att rådgöra om min ekonomi.
Om jag har svårt att ringa viktiga samtal så kan jag nog få göra det gratis på diakonianstalten.

När man inte ens får en dammsugare utan får borsta mattorna för hand

2009-02-04T12:58:00.000-08:00

Jag fick besöka en ny handläggare på socialen. De är alltså inte social arbetare och jag undrar om det någonsin var på det här viset i Helsingfors. Hon verkade klarare och redigare men förhöll sig helt negativt till att jag skulle få förtjäna något över huvud taget. Av Annvi Gardberg som gjorde dokumentären om mig och som sedan följde upp i programserien "Granskat" om skillnader mellan hur man blir behandlad av socialen i olika kommuner fick jag höra att Hangö hör till de allra mest krångliga städerna i det här avseendet. Programmet sänds 6.2 kl.13.03 samt 10.2 kl. 21.10. (Programmet finns sedan på webben.) Hon fokuserar i programmet på hur olika kommunerna tolkar tagandet av lån av utkomststödtagare. Jag hoppas att hon kommer att betona, att man som sjukpensionär tvingas gå till socialen för utkomststöd vilket gör att man i praktiken tvingas leva hela livet ut på en peng som var planerad enbart för kris situationer.

Jag har sjukpension för att min rygg är skadad, och det är klart att jag skulle behöva motionera varje dag. Jag motionerar så gott jag kan här hemma men det blir ena handa och omotiverat. Jag bad socialen om hjälp för ett köp av en cross-trainer, som skulle hjälpa mig att mobilisera hela kroppen. Svaret var som vanligt nekande med motiveringen att man kan motionera gratis! Dessutom ger de inte slantar för hobbyverksamhet. Jaså HOBBY?? Och säg mig var det finns en konditionssal där man kan motionera gratis?! Och om det mot förmodan finns så ska jag ta mig dit i ur och skur... då jag behöver motionera varenda dag. De kunde åtminstone låta bli att tillägga dessa förnumstiga små kommentarer som får en att krypa ur skinnet. Såhär äckligt var det inte i Helsingfors för sådär 8 år sedan. Då kunde man få en slant för självterapi och dammsugare, och man slapp alla idiotiska ursäkter.

Sedan gick min dammsugare sönder och jag bad om en ny, vilket inte var något problem i Helsingfors. Det enda är, att de billiga dammsugarna går sönder ungefär efter tre år och så ska det skaffas en ny. "Den kan vara livsfarlig", sa min mamma då jag berättade att den lät underligt och var kokhet. Jag har inte kunnat städa ordentligt på två veckor medan jag har väntat på beslutet. Mina mattor är redan oerhört dammiga. Beslutet var nekande, med motiveringen att man kan städa sitt golv för hand! Då blev jag helt hysterisk, ringde upp damen som gör besluten och skrek att de inte är kloka i huvudet och att jag inte orkar mer med deras skit. Ska jag med min dålig rygg krypa omkring och borsta och skura på golvet?? Hennes argument var att jag om jag har så mycket skulder att jag inte kan köpa en dammsugare för 39 € så måste jag ta kontakt med en skuldsanerare. Jag stod och gastade som en idiot på gatan och cyklade hem med tårarna strömmande. Jag vet mycket väl att det inte hjälper att gå till en skuldsanerare med några tusen euros lån. Varför skulle jag tvingas hamna på svarta listan bara för att socialen är så mycket snålare än på andra orter? Dessa social handläggare är ju dessutom fullständigt inkompetenta att bemöta en sjukpensionär, ge vettiga råd samt hjälpa med småsaker då det ju ändå enligt ombudskvinnan finns en marginal som de kan använda sig av. Jag hade dessutom inte sett att Fortum skickat mig en nota på vad de är skyldiga mig och att det gjorde att jag inte kunde få något utkomststöd den här månaden och knappast heller nästa. Det tog länge innan det gick upp för mig att jag sålunda skulle tvingas betala hela hemförsäkringen själv, trots att jag just blivit lovad att få den ersatt. Det kom bara en liten handskriven lapp om att jag borde ringa till Fortum och ändra det så att deras skuld dras av på mina elräkningar. Jag fattade inte på vilket sätt det skulle gagna mig. Jag hade sovit dåligt och dessutom är det som om min hjärna skulle bli djupfryst när jag öppnar posten från social byrån. Det är så obehagligt och jag förstår i allmänhet ingenting utöver det normala. Handläggaren tyckte att hon hade gjort mig en enorm tjänst för att hon trots allt hade gett mig en betalningsförbindelse för dyra mediciner vars kostnad överskrider utkomstödets överskott på 15 € (den här månaden).

Jag hatar att hata. Jag känner mig redan usel som det är: att bli så frustrerad över att jag ska tvingas tigga och alltid få ett nej och över att tvingas ha med denna vedervärdiga instans att göra. Jag sa att jag är så deprimerad att jag har lust att hoppa i sjön. "Aj skulle du hoppa i sjön över en dammsugare?", undrar damen. "Nej för FAN för att ni har gjort mitt liv till ett rent HELVETE i fyra års tid!!"

Jag MÅSTE slippa dem. Jag måste, jag måste, jag måste. Jag orkar inte längre. För att inte tala om att social lagen till sist ändrades så att de minsta pensionerna ökar med 100 €, men det träder inte i kraft förrän om två år och då har nog inflationen redan tagit hand om pengarna. Och hur går det med utkomststödet? Dras det då in?

THE SOCIAL TRAP - poverty in Finland

2009-01-04T10:41:00.001-08:00

Den här artikeln skrev jag för två år sedan för en e-tidning. Den handlar om min upplevelse av fattigdom och social orättvisa i lottovinstens land, så som jag då såg det.

I think it is rather obvious that victimhood rules the planet. However, many spiritual people like to come down on people who they feel are victimizing themselves, while in reality it may be that there are great lessons to be learned from a state of victimhood. This is something that has happened to me numerous times, and that I always find frustrating. I know that my life has a purpose in that I can pinpoint things that are very wrong with many of the attitudes that govern our world. If I complain about issues in regards to feeling like a victim, it may sometimes be just that - a complaint. But I also want to raise awareness, that if we close our eyes to some of the things people do to each other in order to make them into victims, people could get away with murder. Which in fact, as things are now, they do! I can see that many people could gain from looking at their situation from a point of view that would empower them instead of disempower them. I am not advocating apathy! But Hitler existed for real and what happened then and all the time as we speak, is not a chimera. This is an article about social injustice the way I have experienced it, written for the ezine Scribespirit 2/3 2007. This is an important topic that I have had to learn about in this life. A choice? Who knows. I don't believe in coincidence and chance.
You can also skip the philosophy and go directly to the latter part, "later addition", which explains some bare facts about poverty in Finland.

It has often been said that being born in Finland is like winning the lottery. I live in Finland and I am on disability. Against my will, I have had to live off social welfare for the greater part of my life, so I feel that I'm in a position to make a few statements about money and power in this context. I want to bring out a few of my experiences at the grass root's level, but also some thoughts regarding some deeper values and virtues connected to wealth and poverty, namely those of compassion and generosity. It has been suggested, that a person's happiness is dependent on the environment they live in. The implication seems to be, that a poor person is likely to be less miserable in a poverty stricken environment than a poor person in an affluent environment. This is why I also want to address the issue of poverty in affluent countries.

Are there any virtues connected to poverty? I will present a couple of points of view of a spiritual nature before I dig into the more concrete facts. I think that most people would agree that the renunciation of worldly goods can be a sign of over strung religious sentiments where martyrdom is seen as a virtuous stance with the potential of removing sinful behavior. A counter reaction has emerged within New Age thinking which promotes the idea that we create our own reality and have a birth right to live in abundance. Unfortunately this kind of stance may cause an unwillingness to see and respect the suffering of the poverty stricken part of humanity. I personally agree with the new spiritualist ideas that our attitude is of crucial importance in helping us attract certain things into our lives, but this is an idea apart from moral virtues. I am thus not against the ideas that have been presented in relation to the so-called Law of Attraction (c.f. movies such as The Secret and What the Bleep do we know). What concerns me is that only very rarely do people who have it all, care much about anyone else's welfare. I think obsessing about having more money and seeing the accumulation of money as a sign of spiritual success is dangerous. Financial elitism of any kind can create more barriers between people where people might in fact gain from seeing themselves as part of a great network that is in essence One. How can we avoid the ego traps and stay real? I'm not trying to ban any contemporary spiritual beliefs. I only hope that people are aware of the deeper implications of their belief systems. What are spiritual people truly surrendering to?

Since the spiritual viewpoints are deep and complicated I hope my comments have given a little food for thought, and will leave the purely religious/spiritualist dogmas at this. I want to bring into focus the case about money in the context of our lives as human beings within the framework of society (the collective, in other words). I believe that the living conditions that are an undeniable part of reality for so many people in the Western world of today need to be addressed as a priority next to ecological pursuits and animal rescue. I think that knowing reality for what it is and understanding the problems on the collective level, is a prerequisite for transcending it. Although we need to own a healthy sense of self-preservation and look for our own happiness, I think it goes without saying that compassion and altruism cannot flourish in those who turn a blind eye to the reality and suffering of so many other fellow human beings. Maybe we are, in fact, dealing with a fundamental paradox here? Could the marriage of abundance and compassion be a solution to spiritual impoverishment? Not an easy trick to perform, I think, but then nothing of any greater value ever is, is it?

I would claim that it is virtuous to be poor if it makes you understand what life is like for other people who are poor. After all, over 90 % of the world's population is poor. On the other hand, it is probably virtuous to be wealthy if it teaches you to appreciate abundance without becoming mentally dependant on it, and if it helps you develop a truly generous frame of mind. We all have our lessons, but surely compassion and altruistic deeds are among the deepest and most important lessons of them all? I believe we are dealing with very complicated issues here. How about, for instance, trying to be compassionate of the wealthy if we are poor, and vice versa. Who can honestly say that they can do this?

It's a problem when you don't have much energy to accumulate wealth, and you get stuck in a vicious circle where you feel deprived and depressed and unable to pick yourself up onto a happier level of existence. It's also a problem if you are rich and you get cut off from the realm of the physical world the way it appears to most people in the world, and you get fixated on holding onto your money. How many people are able to sustain a good middle ground? I bet it's not very many.

Life can obviously be beautiful whether you are rich or poor. But the reality is usually that money does help to provide with a better life experience and may empower the individual with a sense of self worth, social status and independence. A poor person is likely to suffer from chronic stress due to not being able to make ends meet easily. While it is true that many of the best things in life are for free, the opportunities of enjoying these are obviously much lower if you do not have the means of paying for the various fees related to these. This could mean any number of things. How about living in a safe neighborhood, owning a car that helps you "get away from it all" every once in a while (relying on public transportation is very tiring, tedious, expensive and generally dissatisfactory), owning a pet, having money to buy plants for your garden (not everybody has a greenhouse to sow plants from seeds), paying for the ridiculously high entrance fees to museums (yes, they've gone up!), visiting social gatherings, paying for the dating services online (the prizes are outrageous!), paying for a cleaning service if you're elderly or sick, or paying for the medicines or the experts that can help relieve any physical suffering (national healthcare only provides with the means to barely keep you alive!). Many think that the elderly and handicapped get plenty of social aid. This is only true for the most severely handicapped people. The rest of us who are either old or suffer from arthritis, fibromyalgia or any other physically debilitating disease, have to make it through the day without external help. Consider also, that in Finland cheap dental care is only granted citizens born after 1954! One would think that assisting people in keeping their own teeth would be of a major concern, not to mention how dangerous it is to the heart to have bad teeth. It is ironic how much money goes into fussing with cardiac healthcare in other ways!

In most countries, living off social security (so-called "welfare", haha) means that you receive monetary help for the bare necessities only. The old fashioned mentality that depriving people as much as possible will motivate them to find work or create other means of making a living is still alive and well in today's world. New research has found, however, that this old fashioned assumption is not true at all. In fact, it is the little "extras" in life and other people's compassion and generosity that spur most people to try and better their lives. Dependence on feeble and insufficient, not always so benevolent, good-will (be it of the government or some charity), is without any doubt a very stifling and depressive predicament to find oneself in. Research has also found that it is precisely the feeling of deprivation that leads to crazy bouts of overspending. Behavior which is, of course, condemned as immature and irrational behavior by those in a more fortunate position.

For those who suffer from a chronic and hugely debilitating illness from an early age it gets even worse, since the prospect of changing the situation is bleak. In my own case the pension that I receive is of a minimum, and therefore I also have to apply for some social aid every month. Suffice to say, that the amount has not increased in 15 years although the living costs have, and that the procedures that one is put through on a constant basis are excruciatingly humiliating. Unfortunately, the social people rarely meet you with respect and understanding. One even asked me to find a little job on the side so that I could earn some extra money. I guess they don't believe that you are ill! Well... the money that I'd be allowed to earn would be minimal, and it would rob me of the social security! In practice it means that the extra money would go into medicines and electricity and not into any so-called luxury items or uplifting experiences! What do you do when you're either too old, or ill, and dependent on social welfare, and not even allowed to make any extra money in the case you could manage it physically? In fact, you do not even own the right to take a loan in order to balance up your finances, because this is seen as an income and will rob you of the social services. So what can you do? What sense of dignity can a person in this predicament maintain?

Not long ago a minister here in my home country Finland made a statement on TV saying that the beneficiaries of the social services are so well off because the social pays one's telephone bill, TV license, or alternatively a daily journal of your choice. This badly informed minister who was spreading false beliefs in the living situation of the less fortunate ones was in fact referring to the golden days of the 1980's. That was very, very long ago. Finland prides itself of being one of the 20 most affluent countries in the world. Well, I ask you, of what consequence is this when the level of affluence in a true democratic spirit is so appallingly low in the rest of the world? We all know that the governments tend to make financial cuts by reducing the social benefits so that the logistics (state loans, etc.) would look good on paper.For many, living off social security means being cut off from the external world (no TV, since licences in this country cost over 1000 US dollars per year, no computer, no telephone, no newspaper) and not even being able to enjoy the closeness and love of a pet (not counting the veterinary costs, the upkeep of one cat is at least 30 € a month. In this country nonbreed cats are not liable to insurances). This is what many in the affluent countries have to live with. This is a very real and very traumatic issue, because it is directly related to the idea that those who are not capable of making a living are second rate citizens and consequently of less value to society than those who are making a palpable contribution. All this boils down to the simple fact that a person's value is measured in money, and that authorities have the means to exert a subtle but none the less potent power over those who are less fortunate.

Later addition - more gory details: On request, I will clarify how the Finnish social system works for people on disability. If you have worked prior to your disability, you get a monthly payment that is dependent on the money that was saved for your pension. If not, then you get a very low income, the lowest being 560 € a month. On top of that, you get a couple of hundred in the form of an aid to pay your rent. For instance if your rent is low such as 400 €/month you pay about 100 € yourself out of your pension. However, if you have electric heating and/or expensive medication, you will have to go to the social services. They distract about 60 € from the minimum pension because according to their calculation you only need about 400 € to survive each month. The trouble is, this is a sum that has not changed much over the past 20 years although inflation and a radical increase in the cost of food and living has happened during this time. What is even worse is that this money is really meant only for emergency situations. It has not been intended for long term use although as far as I know unemployment money is about the same once you're long term unemployed. This means that for some odd reason, disabled people are put in the same category as people who are temporarily out of money.

If you're disabled at a young age, you have no way of creating a normal life for yourself, since the money you recieve is hardly enough to feed you, let alone feed any pets. There are only very few charities that hand out anything for free in this country - in fact the Salvation Army charges horrible amounts for their stuff. And no one will transport the things for you either. Clothes you either buy second hand (not very tempting option once you're past 40) or you start collecting debts. Ironically, you are not allowed to have a credit card because your income is too low, however post order companies willingly grant you credits since you're likely to be paying them for many years to come and they thus gain quite a bit in interest. This is basically the only way that you can acquire things such as a computer, a TV, a telephone, any other appliances for the home, furniture and of course nice looking clothes (unless you're into the bum look or happen to have a figure that works with anything you can find - being deformed myself I can tell you this is not a minor issue in some people's lives!). Now, it's obvious that many of the items listed are going to help you not get potty. We need things to do and ways of following up on stuff that's going on in the world. Yes, there is the library but it can be a long trip for some... It is one of society's finest inventions but limited, nonetheless, and also threatened to become extinct. Obviously using the library computer is not a long term solution if you really want to do things on it and spend time talking or chatting with other people. The telephone is something that even the social people expect you to have. In fact, most companies also expect you to have a computer. And now to the really upsetting part: you cannot have a TV unless you pay the licence. That is about 200 € a year. It's quite a lot of money considering you already have adsl (in my house the cheapest you get is 36 € a month) and phone bills (the cheapest deal I have is a minimum of 20 € a month), plus need to renew your equipment and appliances every once in a while as well. Not everyone has a handy/geeky husband, brother or son who takes care of such things! Forget about insurances, too.

Ok, you don't need a medical insurance in this country (not that the service you get is worth much anyway). But what about the other things (not traveller's insurance since you obviously cannot travel anywhere) - but, for instance, what happens if your house burns down because you didn't quite have the 60-100 € to pay for the home insurance? It hit me the other day and I simply could think of no other answer from the social people than: start over. This is a horryfying thought especially if you are already in debt because of wanting a reasonably decent home (some of us actually do care!). In fact, being ill is a full time job and you need to be super smart to prioritize and plan your life absolutely correctly and you can obviously have no vices whatsoever so you should basically just sit in a rocking chair, follow the spider's track on the wall, and lull yourself to sleep. Unless you have insomnia from all the worrying about money, of course.

I also want to mention that in our country, a car is definitely not considered a necessity, and it is thus something you probably won't have unless you have family that supplies that kind of thing for you. Someone who has nobody has to walk or bike. And no, the bike nor a trolley in which you can put your groceries, are not supported by the social service (my dad took pity on me and got me a trolley, and they cost 200 €!). I live about 3 km's away from the shops. Luckily the trains grant you 50% off and the bus too if the trip is more than 30 km, but it's still very expensive. My social worker wants me to move so that they wouldn't have to pay for the electric heating. She cannot get it into her head that I do not know a man or two who would pack my things and then transport them for me. Obviously, the move would be on me. The same woman thinks I should have a part time job such as teaching - basically, as far as I can see, for the very same reasons. That is, so that they wouldn't have to pay my electricity. So I, who am not fit for working, should still work so that the city can save a few bucks?

In fact, the only things supported these days are heating/electricity, and prescription medicines. Still, your social worker might ask you to pay first and then get refunded, but it can be a terrible thing if you suddenly have to get an expensive medecine at the end of the month. Once my social worker looked at my bank statement and said, oh, but you paid the 200 € with your credit card so no problem right? NO I didn't! It's a f*** bank card that usually takes the money out of your account immediately. I won't go into the details of the trouble this kind of expense could render if you have bills that need to go the same day. No pardon there! If you're into herbal medicines and such things, forget it, you can't afford it. If your pet has trouble and needs to see a veterinarian, it's on you. I have had to come up with 400 € several times because of some issue with my cats. I reckon I pay about 100 € a month for three cats, because two of them happen to be very big and eat tons. In short, there is no space for emergencies. You want to know what my reality looks like? Ok, I'll satisfy your curiousity. It is the absolute worst case scenario. And that is in a country that prides itself to be among the most affluent in the world. But sure, I have a roof over my head and stuff. Sure. I'm luckier than people in the third world country but am I lucky to live in Finland? And remember, don't try to immigrate here. They don't want more people who live off social security. It's bad for the statistics.

Let me tell you something: a couple of years ago, someone collected stories of poverty in Finland, published them and gave a free copy to all the politicians in the parliament. What is your guess - do you think anyone ever cared to read it? Judging by statements made by our politicians, they didn't.

En kort förklaring om min situation

2009-01-04T09:25:00.000-08:00

Radiodokumentären "Vivi-Mari och socialen - om rätten att vara en krånglig kund" finns nu att avlyssna på webben. Personligen tycker jag inte att rätten att vara en krånglig kund var pointen utan snarast varför man tvingas vara krånglig och huruvida det leder någon vart. Jag hoppas att problematiken blir bättre belyst i programmet "Granskat" i februari (se Yle's ARENA). Jag hoppas att fotografiet som valdes att representera dokumentären inte skrämmer folk - det var det absolut värsta fotot... Mitt namn var också fel stavat. Man ser ju inte en gåvohäst i munnen så jag har inte velat beklaga mig alltför mycket, men uppriktigt sagt är såväl jag som min mamma ganska störda över hur många element i programmet som var ovidkommande. Min mammas situation har t.ex. inget att göra med min, ändå tog hon upp en stor del av programmet. Det var en massa tjat om småslantar och bortkomna skedar som kunde ha redigerats och ersatts med väsentligare angelägenheter. Nåja. Dessa händelser ger mig alltid mera ångest ett tag framöver men kanske de gör någon nytta.

Orsaken till att jag kontaktade Yle var att jag fått nog av att bli förmyndaraktigt behandlad av socialen men framför allt därför att det måste bli någon ändring på lagen för sjukpensionärer. Jag har alltså sjukpensionerats i såpass tidig ålder att min pension är för liten för att jag ska kunna klara mig. Den är 560 € i månaden. Därtill kommer bostadsbidraget så jag står själv för 100 € för hyra. Då jag bodde med en man i Helsingfors fick jag bara 400 € i månaden därför att de på den tiden tog 100 € i skatt och han förväntades stå för hyran eftersom han var lönetagare. Det var knapert men lite bättre än nu då jag är ensam och får stå för allting själv. Tyvärr blev det gräl då vi skildes om det faktum att jag bidragit med så lite till hushållet. Den här mannen var inte så villig att dela på sakerna kristligt, fast det var jag som varit ute i butikerna och shoppat en stor del av det vi anskaffat. Det känns ganska hemskt att veta att jag inte kan vara självständig om jag ingår ett nytt förhållande. Och vem skulle vilja ha en sådan som jag? Det måste vara en mycket motiverad man som inte bryr sig om min situation utan om mig - finns det någon sådan i den här världen? Jag har emellertid lärt mig att inte låta desperationen göra att jag säljer mig själv billigt till först bästa som vill ha mig. Det har varit en svår läxa men vad annat kan jag göra? Jag vet att jag har mycket att ge men det handlar ju om alldeles andra saker än det som de flesta värdesätter i dagens värld. Jag är en mycket gladare och lekfullare person när jag befinner mig i gott sällskap så det vore verkligen viktigt för mig att ha en trygg och insiktsfull partner.

Jag tvingas alltså vända mig till socialen för utkomststöd därför att jag har elvärme. Jag skulle kanske klara mig något sånär om det inte vore för just värmen som gör att min räkning är över 100 € i månaden. Socialen räknar bort 60 € från min pension så jag får sådär 50 € från dem. Därutöver betalar de för receptmediciner men av någon anledning har de i Hangö beslutat att man inte kan få betalningsförbindelse till apoteket annat än om man är akut sjuk. Hm, om man är akut sjuk har man kanske inte tid att springa till socialen efter en förbindelse? Är man kroniskt sjuk finns det väl inget att misstänka angående medicinerna? Chefen sade åt Yles reporter att beslutet gjorts därför att folk inte vill bli märkta som socialklienter på apoteket! Kan något vara mer provinsiellt? Man märks ju ändå eftersom man måste be om ett paragonkvitto. Detta tappar man ofta bort, eller så gör socialen det. Man tvingas alltså lägga ut för sin medicin oberoende hur dyr den är och vilken tid på månaden det är. Personligen har jag inga pengar kvar efter att jag betalat alla räkningar i början på månaden och fyllt på lite i mitt tomma kylskåp. Det leder till att jag tvingas låna av min mamma som oftast inte heller har pengar eftersom hennes pension är mycket låg. Sedan får jag springa med kvittot till socialen, vänta på att få pengarna tillbaka, och kanske göra en ny tur till apoteket för att ta ut fler mediciner som jag inte hade råd med första gången. Osv, osv.

Som utkomststödstagare har man inte rätt att förtjäna något, vilket är mycket orättvist eftersom jag som sjukpensionär borde ha rätt till en liten inkomst på c. 150 € i månaden om det så begavs. Nu har alltså socialombudskvinnan sagt att hon ska försöka ordna det så att socialen inte genast räknar bort inkomsten ifall det kommer någon. Jag har inte heller rätt att ta lån eller göra andra transaktioner för att t.ex. ordna min ekonomi. Jag är helt låst. Systemet uppmuntrar ju inte till aktiviteter som skulle förbättra ens situtation utan passiverar ännu mer. Man blir mycket deprimerad av att ha händerna låsta. Systemet uppmuntrar också till oärlighet, för man kan hamna i situationer där det är bättre för en själv att inte berätta om t.ex. en gåva i form av pengar. T.om ett litet lån på 30 € som jag fick av min mamma en gång och som syntes på mitt kontoutdrag betraktades som en inkomst trots att jag givetvis tvingades att återbetala det!

När man tror att man går hos en socialarbetare och det bara är en simpel kanslist!

2009-01-01T09:40:00.000-08:00

Jag vill be om ursäkt för att den föregående bloggen om alla underligheter som jag har varit med om i mitt förhållande till socialen är lång och tungläst. Jag har inte haft ork att redigera och tänkte att jag helt enkelt samlar ihop så mycket material jag har och med såpass mycket omständlighet att inga missförstånd uppstår. Så alltihopa är menat för de som vill veta sanningen så som jag har upplevt den, men kanske det kommer en dag då jag gör något sammandrag. Har funderat på att göra någotslags sammandrag för en av dem som jobbar med den nya utkomststödslagen men vet inte hur jag ska orka just i dagarna. Jag hörde att något beslut kommer att göras inom januari månad så det är lite bråttom att göra lite påtryckning.

Tack vare socialombudskvinnan i Raseborg har jag nu fått en möjlighet att i början på året träffa en annan handläggare. Jag är väldigt upprörd över att jag i alla dessa år trott mig gå hos en social arbetare och också felaktigt uppfattat att det hör till mina plikter att visa upp mig hos henne med jämna mellanrum. Det förklarar varför jag hela tiden har känt mig obekväm och definitivt upplevt att jag inte blivit respekterad som en medmänniska. Framför allt har denna person helt enkelt inte social och psykologisk kompetens för att handskas med människor som jag som är sjuka och fattiga, och som blir allt sjukare och fattigare p.g.a. socialens restriktioner och förfaranden som inte är medmänskliga, informativa och korrekta. Förra året var jag så stressad och trött på dem att jag drevs in i ett förhållande med en man med förhoppningen att det skulle hjälpa mig ur beroendeförhållandet till socialen. Man kunde kanske säga att socialen drev mig till in i en situation som inte alls var bra för mig. Det finns många element i historien som jag inte vill dra upp här men summa summarum höll jag på att gifta mig av ren desperation. Det var en ren lycka att projektet inte gick att genomföra, men mardrömmen med socialen fortsatte ju efter mitt "äventyr". Trots att jag försökte ha en bra attityd blev allting återigen mardrömslikt eftersom det blev krångel med elräkningarna och ingen förklarade för mig hur allt skulle redas upp.

Jag hoppas verkligen att den nya handläggaren har större förståelse för min situation och är medgörlig utan en massa förmyndaraktigt tjafs. Men jag är oroad över att socialens chef inte har velat kommentera mina klagomål så intrycket är att de fortsättningsvis ignorerar mig och mina rättigheter till större flyt och lätthet i det tråkiga tvånget att tigga hos dem varje månad.

EN UTREDNING OM MYCKET SOM HANGÖ SOCIAL UTSATT MIG FÖR

2008-12-30T08:22:00.000-08:00

Brev 1 till Hangö socials chef

postat för ett par veckor sedan (lär aldrig ha kommit fram enligt socialombudsmannen men när jag postade det på nytt kom det ett kort svar typ jo jo det har kommit fram. Inga andra kommentarer):

Hej, jag är den besvärliga kund som är orsaken till att radion nu gör ett program om mig, mina upplevelser, samt era förfaranden. Jag har 2007 skrivit till chefen för socialbyrån om de orättvisor jag har råkat ut för men det har väl hamnat i en bordslåda. Jag har hört att du är ny så jag tänkte att jag kanske borde informera om hur X behandlar sina kunder. Jag hoppas att du kan ordna så att jag inte längre behöver gå till X eller ha något med henne att göra överhuvudtaget. Hon har gjort min tillvaro till en mardröm med sina minst sagt klumpiga förfaranden. Jag ska här förklara några incidenter och avsluta med utdrag ur mina dagböcker som beskriver saker mera i detalj. Jag har märkt att socialen är helt renons på förståelse för hur det är att leva från hand till mun, och inte minst hur man fyller de tomma skåpen i början av månaden och köper andra förnödenheter och inte längre har något att lägga ut för efter en eller två veckor. Det är helt enkelt omöjligt att lägga ut för mediciner då jag aldrig vet vad de ska kosta och jag tänker inte sitta och räkna mina piller! Jag kan inte heller förutse vad läkarna ger mig för mediciner och när. I praktiken tvingas jag ibland säga nej till mediciner om jag misstänker att de är så dyra att jag inte kan lägga ut. Ska det vara så här??

1. X förefaller att bli förargad om jag inte tar inititativet att besöka henne så ofta som möjligt, minst två ggr. i året. Men du har nu sagt att ingen kan tvinga mig att gå där. Det är inte det intryck jag har fått. Jag tycker besöken är oerhört obehagliga och det framkommer senare i mejlet varför. Sist jag sa att det är för tidigt för mig att trampa iväg på min cykel 3 km medan de har öppet sa hon att det inte stör HENNE om jag är trött! Hallå? Dessutom ägnar hon sig åt att dementera att jag ser trött eller deprimerad ut. jag förstår att hon tror att hon bara är vänlig men för mig är det kränkande eftersom det visar hur hon inte vill veta om kundernas verkliga situation. Jag ÄR trött och deprimerad och om jag vill ha kommentarer så går jag till en psykolog. Jag undrar: har ni ingen fortbildning som hjälper social arbetarna att bete sig på ett mera finkänsligt och psykologiskt sätt och inte dundra på med allvetande och inställsamma kommentarer på ett område som de inte har något med att göra? Dessutom tycker jag att de borde lära sig att handskas med besvärliga klienter i stället för att blanda in sina egna känslor i konflikterna (mer om det senare). I september då jag kände mig manad att skriva några sanningens ord om min situation och hur hon har missbrukat sin ställning genom att vara påträngande och familjär samt droppa ner en 90 euros räkning som var resultatet av hennes felräkningar som en bomb i min famn, var hennes reaktion att jag fick HENNE att må dåligt: "det var SÅ obehagligt att få ditt brev". Detta är ett oprofessionellt förfarande. Jag har inte heller fått någon ursäkt från hennes sida utan bara ett kyligt beslut där det står att "kunden hade inte råd att betala summan". Tekniskt korrekt men inte vidare sympatiskt.

2. Jag fick 12.6 2007 löftet om att jag skulle få betalningsförbindelse varje månad men detta har inte följts upp. En gång då jag ännu hade pengar på mitt konto och beklagade mig över att tvingas lägga ut sa hon att jamen det gjorde väl inget för du betalade ju med kreditkort!? För det första angår det henne inte hur jag betalar. Dessutom var det INTE ett kreditkort utan Visa elektron. Jag vill också påpeka att ni lovar att pengarna finns på kontot följande dag men detta stämmer inte och har gett upphov till många magsår (se nedan). Ibland tar det en vecka eller mer innan jag får några pengar eftersom hon så sällan är på plats. För att inte tala om att jag måste minnas att be om paragon, inte slarva bort kvittona, komma ihåg att föra dem till luckan, vänta på pengarna så jag kan köpa fler mediciner, osv. Är detta klokt?? Samma gäller ansökan, som är idiotisk eftersom summorna ändå tas från kontoutdraget och är stressande eftersom det inte är lätt att minnas att lämna in den en viss tid varje månad. För att inte tala om att jag sedan måste kuta iväg på cykeln i livsfarliga väder.

3. Jag blir inte informerad om någonting. Då jag flyttade hit tvingades jag betala min egen flyttning för att ingen tog ansvar för det och inte heller sa var jag kan överklaga. Det har inte heller informerats varför jag måste visa upp recept som ni ändå inte förstår någonting av. Det är intrång på mitt personlig liv som ni inte har något med att göra.4. Då min tvättmaskin brakade var det ett sjå att få en ny via socialen. Menar ni på allvar att jag som sjukpensionär med dålig rygg och kronisk trötthet ska släpa mina kläder till en tvättstuga och dessutom betala enorma summor för det?? Nämen herregud! Tur för mig att det inte finns tvättstuga men ny fick maskinen inte vara. Och en lämplig säng för min sjuka rygg kan jag glömma.

5. X har försökt få mig att ta något jobb, te.x. som lärare i franska. Lärarjobb är otroligt stressande och tunga, inte kan jag klara av sådant! Vet inte X att en förtjänst som syns på skattepappren sedan går till elvärmen. Varför skulle jag slita ihjäl mig för det?

6. X utövar ständigt påtryckning för att få mig att flytta (trots att jag bor i en slummig hyresbostad som ägs av staden). I stället för att hjälpa mig att få en bättre cykel. Jag frågade, VEM som ska betala en ev. flyttning i den händelse att den skulle öka min livskvalitet och jag ens skulle hitta en vettig lägenhet? Nej, hon menar att jag "måste" ha en bror, pojkvän granne, vän osv som kan packa mina saker, flytta och dessutom stå till tjänst med en paketbil! Hahaha. Det har ju alla! Detta skulle jag vilja se!

7. X tror att hon genom att vara familjär gör någon nytta. Jag kan säga dig att hon stjälper i stället för att hjälpa. Jag har inget intresse av att dela med mig om alla detaljer i mitt liv, det är för fan mitt PRIVATLIV. Ni vet ju ändå redan det mesta om det, kan jag inte få ha någonting för mig själv? Jag har inte valt henne, jag har TVINGATS ha med henne att göra. Hon har t.e.x. frågat om jag köper färdig mat som jag sedan värmer upp. Hallå! Jag har inte råd att köpa färdig mat och än mindre en mikrovågsugn. Usch, vad kränkande. Hon har inget att göra med vad jag äter för den delen. Den här kvinnan lever sitt liv i välfärd och har helt uppenbarligen ingen uppfattning om vad det innebär att leva i med utkomststöd på PERMANENT basis.8. X frågar alltid om jag inte ska hålla utställningar. Hallå? Har hon ingen hjärna att tänka med så att hon kan förstå hur mycket pengar det går till inramning och andra arrangemang, för att inte tala om krafter och tillgång till bil? I viss mån kan jag hålla dem men det beror på många faktorer och är inget jag har behov av att diskutera med henne eftersom hon ändå inte hjälper mig ekonomiskt för att göra det möjligt. Tvärtom ökar det bara min frustration.9. Eftersom X var så upprörd över brevet jag skrev till henne alldeles nyligen föreslog hon att vi tillsammans skulle besöka MIN terapeut. Jaha, mer intrång på MITT område och MITT liv. Lyckligtvis ångrade hon sig. Jag skulle inte ha gått med på det. Jag frågar åter: är det inte i sådana här situationer som era arbetar har arbetshälsovård att vända sig till? Eller fortbildning om psykologiska konfrontationer?Vänligen låt mig helt slippa X i fortsättningen. Här följer mina dagboksanteckningar. Jag har inte fabulerat ihop dem. Detta var innan jag fick veta att jag inte har gått hos en socialarbetare så som jag trott, utan en simpel kanslist! Den här damens motto är (jag citerar) "rätt ska vara rätt!" USCH!

UR MIN DAGBOK:

Måndagen den 13 november 2006

Socen gnällde över att jag hade tagit ut en insomningsmedecin, Melatonin, i Helsingfors, för jag har en betalningsförbindelse till Hangö apotek. Jag hade alltså lagt ut för medecinen och hoppades få det tillbaka på normalt vis från socen. Jag visste inte att det var förbjudet för mig att göra såhär (alltså att skicka in ett apotekskvitto från ett annat apotek samtidigt som jag hade en betalningsförbindelse i Hangö apotek). Uppriktigt sagt låter det verkligen underligt. Det är ett gott exempel på småstadsmentalitet (i Helsingfors fungerade saker smidigare). Jag försökte förklara att jag inte hade tid att kuta iväg hela långa vägen till Hangö apotek då jag var på väg med tåget till Helsingfors. Jag ville inte breda ut mig så mycket om hur stressigt det är för mig att komma iväg då mamma måste avhämta Beatrice och Robin ska med mig på tåget och jag dessutom är tvungen att ha en hel del kläder med mig. Mitt privatliv angår ingen, inte ens socen! På min anmärkning om att det inte är så lockande att stressa iväg till apoteket bara för en medecin då jag har en massa annat att ordna med svarade soctanten förnumstigt ”ja, livet är ju svårt!”. Hon var ovillig att betala summan som ändå var 15€, det är ganska mycket pengar för en person i min situation. Hon förstod inte hur jag några veckor senare hade tagit ut samma medecin, för enligt henne borde väl 100 stycken tabletter räcka längre! Jag stod i en butik i Helsingfors och talade med henne i telefonen. Jag kände mig pressad att måla upp min situation för henne, fast jag inte förstår varför jag ska måsta dela med mig om privata angelägenheter som bara angår läkarna. Varför vill förresten socen se recept som de ändå inte förstår sig på? Hur skulle de kunna veta om man har fått någon drog utskriven via en bekant, till exempel? Eller vad är de ute efter? Jag förklarade nu i alla fall att jag har vansinniga problem med sömnen och att jag har lov att vid sidan om insomningsmedeciner ta det naturliga sömnhormonet Melationin. Jag kan ta 4-6 st per natt så jag föreslog att hon räknar själv hur länge 100 tabletter räcker. Vid sidan om sagt kan det vara att medecinen inte har någon större effekt men det hade förstås inte med denhär saken att göra. Jag var tvungen att redogöra för att det är enklast för mig att ta ut många medeciner på en gång, som om det var någonting märkvärdigt! Det är väl klart att man inte har lust att springa till apoteket i tid och otid. Till slut frågade jag hur det nu sen blir med betalningen. Ja, svarade hon motvilligt, hon kanske kan överväga det om jag inlämnar receptet till påseende.Dessvärre hade jag förlagt receptet. Jag lämnade in en ny version av receptet som jag hade använt senast, men det dög inte. Till sist hittade min /dåvarande/ pojkvän originalreceptet i en apotekspåse i städgarderoben då jag redan kommit hem till Hangö, och skickade det till mig per post. Det var i slutet av månaden så jag var verkligen i behov av pengarna. Efter att jag inlämnat receptet väntade jag på pengarna varje dag. Jag skickade efter några dagar en lapp åt soctanten att jag vore tacksam om jag kunde få pengarna före veckoslutet så att jag får något att äta. Det hade ingen effekt. Jag fick pengarna först i samband med följande månads inbetalning av det månatliga socialstödet! Det är helt oerhört att man ska måsta kräla i gyttjan för att få någonting från dendär rysliga institutionen. De inte bara gnäller över de kostnader man har, utan även undanhåller en pengar som rättmätligen tillhör en! Och man får aldrig någonting från dem, hur nödvändiga ens utgifter än är. Ingen rehabilitering, ingen hjälp med utgifter man har för att skaffa hjälpmedel med vilka man kan idka terapeutisk verksamhet hemma i ensamheten (det har jag kunnat få förut alltid någon gång, 100 € för materialinköp för konstnärlig verksamhet.

Det ovanstående var inte det enda som gjorde mig upprörd. Jag hade också frågat om jag kan få nya glasögon. Hon sa att ja, de betalar 34 € för bågarna. Innan jag hann kommentera det sa hon snabbt som för att förekomma mig, ”ja, man får ju nog riktigt bra bågar för det priset!”. Det var inte ett trevligt utfall. Hon kunde t.ex i stället ha sagt ”Ja, tyvärr kan vi inte ge mer än 34 € för bågarna, men jag hoppas du ändå kan finna något som passar dig”. Ett köp av glasögon är viktigt, man vill ju ha något som känns rätt. F.ö så motsvarar bågarnas pris en månads kattmat för två kattor.

Måndagen den 4 december 2006

De flesta vill arbeta och ha det någorlunda fett, och de som inte vill eller kan arbeta borde få ha rätt till det, det borde höra till våra rättigheter som människor. Jag vet minsann hur jävla passiverande det nuvarande systemet är. Soctanten frågade mig faktiskt varför jag inte försöker förtjäna något extra.Va???Vet inte ens soctanten att lagligt inskaffade extra förtjänster inte skulle vara mig till gagn, utan räknas bort från min socialpenning, och sålunda endast bidra till att betala den elräkning som socen vanligtvis betalar för min del! Inte heller tycks människor veta att sådana som jag inte får några handikappbidrag och dessutom förväntas klara av alla hushållsgöromål på egen hand. Det enda sättet på vilket jag realistiskt sätt kan förtjäna ihop en slant är genom att sälja mina ägodelar (höh!!!), och inte ens det är jag säker på att det är lagligt.

Tisdagen den 12 juni 2007

Socialvårdaren har väl som vanligt inte kunnat motstå behovet av att utöva sin makt på sjuka människor som jag. Jag brukar be om att få en betalningsförbindelse till apoteket därför att jag inte vet hur mycket mina mediciner kommer att kosta under månaden, och så att jag inte behöver oroa mig för huruvida jag har pengar att lägga ut eller inte. Sist jag följde deras önskan om att jag lägger ut och sedan skickar kvittona till dem så dröjde det till följande månad innan jag fick tillbaka mina pengar. Efter vissa protester skickade hon betalningsförbindelsen till mig hem tillsammans med månadens beslut. Sedan ändrade det sig så att förbindelsen faxades till apoteket. Det betydde att jag ett par gånger råkade ut för att jag behövde ta ut mina mediciner men att det inte fanns någon förbindelse på apoteket därför att socialtanten hade glömt bort att faxa den. Ena gången hade jag tur som fick en farmaceut som ringde efter den till socialen eftersom det ännu var kontorstid. Andra gången fick jag lov att vänta över veckoslutet. Det var en ren lyckospark att det inte var fråga om mediciner som jag genast behövde. Men en dag kommer det att vara det. Man känner sig också ganska förnedrad då man alltid måste skicka små meddelanden via deras postlåda därför att de numera bara har öppet mellan 9-12, för att inte tala om allt onödigt stressande till centrum. Enligt socialens sätt att se på situationen borde jag flytta närmare centrum om avståndet är ett problem. M.a.o. borde jag ställa till med bostadssökning, flyttning och offra mig för en ännu sämre livskvalitet än den jag har nu. Haha. Det är också väldigt typiskt att de förväntar sig att man skall använda sin kostsamma telefon till att ringa till dem med.Denhär månaden fanns det inte heller någon betalningsförbindelse på apoteket. Jag skickade en lapp till socialen senaste onsdag, men först på måndagen ringer mig socialtanten och säger att hon inte tycker att jag behöver någon förbindelse därför att mina senaste läkesummor har varit små. Jag vet ju inte hur mycket medicinerna kostade men det var en hel del som jag tog ut för en månad sedan. Följande gång jag skulle ta ut en medicin visade det sig att betalningsförbindelsen hade fel datum. Som argument säger hon sedan helt irrationellt att jag inte har varit och visat upp mig hos dem på ett bra tag. Har det något med saken att göra? Jag förväntar mig att bli tillkallad om de vill se mig. Från min sida sett så är situationen ju densamma som förut. De vet ju ändå det mesta om mitt privatliv genom att jag tvingas redogöra för det varje månad. Jag sa att jag inte frivilligt ringer dyra samtal om jag kan undvika det. Det är så glasklart att socialen inte bryr sig ett skvatt om huruvida jag klarar mig eller inte. Kanske denhär damen inbillar sig att jag inte egentligen behöver deras tjänster. Om jag inte visste det förr så vet jag nu att jag är en samhällets parasit, haha.

Summan av kardemumman var att jag inte fick ut alla mediciner därför att pengarna på mitt konto inte räckte till. Dessutom har jag inga pengar kvar att åka till fysioterapin i Ekenäs med därför att jag gav mina sista slantar till konstnärsföreningen i form som utställningsavgift. Det finns inga bankautomater i Hangö Norra där jag tar tåget till Ekenäs så i händelse av att pengarna för mina mediciner har satts in på kontot på morgonen, vilket jag betvivlar, så har jag inga möjligheter att ta ut dem. Allt detta leder bara till ytterligare stress just då jag började känna att jag höll på att komma ur min burn out.

Tisdagen den 12 juni 2007

Jag tvingades låna pengar av min mamma för att kunna åka till min fysioterapi, och då jag senare skulle betala medbankkortet för några inköp (inklusive något så ovanligt som en flaska Irish Cream för att sköta nerverna med, haha) visade det sig att det inte fanns pengar på mitt konto. Jag ringde till socialen men den dam som svarade var defensiv. Det var också min socialtant då hon ringde upp mig och deklarerade att pengarna naturligtvis är insatta men att de inte syns på mitt konto förrän följande dag! Jag var inte alls på grälsjukt humör men jag kände mig tvungen att säga henne några sanningens ord om hur förnedrande min situation är och påpeka att hon spelar ett maktspel. Det förnekade hon naturligtvis. Jag sa att det här kommer att komma ut. Hon talade till mig som till ett barn: ”Idag kommer det bara negativt från dig!”. Hon undrade också hur jag inte har mera pengar på mitt konto då jag ju nyss har fått min pension. Jag borde ha dundrat att det inte är något hon ska lägga sig i. I stället kippade jag efter andan och stammade fram att jag har betalat för en hel del saker i början av månaden men att det kan finnas dagar då jag måste få något i stil med mat åt kattorna. Jag påminde henne om alla de gånger jag har tvingats vänta på mina pengar eller har råkat ut för någon annan form av nonchalans eller glömska från deras sida. Hon hade inget bättre argument än att de sköter sitt jobb så gott de kan så varför kan jag inte vänta och vara tacksam? Jag protesterade att jag väl inte ska behöva sitta och rulla tummarna medan jag väntar på att de får sitt jobb skött. Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att inte själv få bestämma om mina futtiga slantar. ”Vad är det för ett sjuttons problem med att få en betalningsförbindelse till apoteket??” frågade jag ilsket, och fortsatte, ”Förstår du inte att jag är sjuk och inte klarar av stress!”. Hon retirerade och sa snabbt med förorättad ton att ”nå du ska hädanefter då få din betalningsförbindelse!”.

Det är svårt att förstå att människor som i hela sitt liv har arbetat för fattiga människor inte inser hur förnedrande det är för en vuxen människa att tvingas tigga om pengar varje månad och dessutom bli behandlad på ett förmyndaraktigt sätt. Det här är en subtil form av maktutövande som går ut på att långsamt undergräva människors dignitet och inrota en känsla av socialt mindervärde. Jag är inte bara i myndigheternas ögon en andra klassens medborgare, utan också debil. Ironiskt nog begränsar sig deras ”hjälp” på det mentala planet till lite lalligt och förmyndaraktigt prat à la förälder till barn, men inte till några konkreta åtgärder och försök att leva sig in i ”socialfallets situation”. Det är så inskränkta människor rättfärdigar sig själva. Det är också ironiskt att jag kanske är lyckligare lottad än de är, för jag fattar vad det är de håller på med, haha.

Lördagen den 29 september 2007

En annan sak som hade plågat mig var ett obligatoriskt besök hos socialen. Jag smilade naturligtvis inte upp mig eftersom jag har känt mig så missnöjd över den behandling jag har fått. Den kvinna som handhar mina ärenden log och visade sig vänlig. Jag visste att hon inte menar att vara elak så jag vinnlade mig om att beskriva min situation så detaljerat som möjligt. Det är emellertid tveksamt om hon är förmögen att ta till sig av allt det jag försökte upplysa henne om. Jag påpekade att utkomststödet nästan inte alls har stigit på 15 år. Hon svarade att jamen visst har det stigit! Titta nu här, sa hon och visade på någon statistik på datorn. Stödet har ju stigit med hela 6 € per år! Hon var naturligtvis också tvungen att framhäva att hon nyligen sett på TV hur en f.d. fängelsekund hade lyckats spara pengar från utkomststödet för att betala sina stora skulder. Med andra ord försökte hon påvisa att det är möjligt att spara på denna fnuttiga lilla penning! Jag stönade inombords men sade bara att alla har skulder, antingen p.g.a. oförsiktighet i det förflutna eller därför att man försöker skapa sig ett bättre liv. När mamma hörde det här sa hon att det var oförskämt att jämföra mig med en fängelsekund. Jag förklarade vidare för socialvårdaren att jag tänker flytta bort från denhär småstadshålan (sarkasmen var menad som en pik och ett argument).18 oktober 2008Ett annat typexempel är att Fortum inte skickade mig räkningar på flera månader trots att jag talat med tre olika tjänstemän. De påstod att jag hade skickat ett mejl och bett om en eller två räkningar i året, och skyllde även på mig inför socialarbetaren. Jag oroade mig i månader över betalningsarrangemangen, eftersom socialen vägrade betala en större summa på en gång. Den delades därför upp på flera månader. Det var dock först i oktober då jag ringde Fortum för att skjuta upp en aktuell elräkning som jag inte förmår betala som jag fick veta att Fortum fortfarande väntade på 90 € sedan juli månad. Det var först då jag öppnade ett brev som kommit då jag mådde mentalt dåligt i september (jag försjönk i djup depression och övervägde att lämna livet) och av ett telefonsamtal med socialen att döma inte behövde oroa mig över, som jag såg att socialen begärt att jag själv kläcker fram 90 € därför att jag inte har tillräckligt underskott att täcka det med (eller vad det nu sedan var – jag är filosofie magister men förstår inte socialens jargong.) Nu är det förstås för sent för mig att göra ett besvär eftersom jag litade på att X:s telefonsamtal i september täckte den information jag behövde. Jag har haft svåra magsmärtor i några veckor och det har nu visat sig att jag har början till magsår. Jag klarar inte längre av att jonglera med min lilla månadsinkomst utan räkningarna börjar glida. Jag kan t.ex. inte betala oktober månads elektricitet så jag är alltså nu skyldig Fortum c. 200 euro. Det är alltså ungefär hälften av pengarna som ska räcka till alla livets förnödenheter.Jag var väldigt deprimerad i speptember och sedan kom kracschen då jag öppnade brevet och såg att socialen helt kallt hade skickat mig en räkning på 90 euro. Jag brakade ihop eftersom min ekonomin hänger på en hårsmån och jag inte längre klarar av att hålla i alla trådarna. Det är helt enkelt stört omöjligt. Så jag började planera att ta livet av mig. Innan jag kom så lång kom det ett beslut från socialen där det stod att jag inte har råd att betala 90 euro så de betalar det trots allt. Det är tekniskt korrekt men det förargar mig att socialvårdaren inte kan be om ursäkt för SINA misstag, för det var ju bara slarvfel från hennes sida som ledde till att jag plötsligt skulle ge ut en klumpsumma. Var finns empatin för min kamp att överleva??

Brev 2 till Hangö Socialbyrås chef

Hej, jag har svårt att tro på att mina två brev har kommit bort. Vänligen meddela om du får dessa. Jag måste säga att förklaringen till varför ni inte kan ge betalningsförbindelser är bland det idiotiskaste jag har hört: hur man än gör så märks man nog på apoteket eftersom man måste be om paragon kvitto. Överhuvud taget är det en löjlig och provinsiell inställning att man skulle behöva skämmas på ett apotek!! Och sen detta med att folk plockar kvitton från golven och skickar dem till er... höh? Desto mera orsak att ge betalningsförbindelser! Enligt ombudskvinnan får ni nog lov att jämka lite med mig och min situation, X:s förfaranden är ju under all kritik. Jag har aldrig fått den minsta littla slant för anskaffningar, preventiva åtgärder, rehabilitering (te.x. konditionsredskap eller betald konditionssal) eller någon form av sysselsättningsterapi fast jag lär ha rätt till det. Jag tycker också att det är högst märkligt att ni ska se mina recept eftersom kanslisterna (ja jag levde faktiskt i tron att jag gick hos en utbildad social arbetare och inte en simpel kanslist!!) ändå inte vet vad medicinerna är. Att någon enligt er någon gång har missbrukat det genom att ha en läkare att skriva ut salvor för dyra pengar tycker jag är ett eländigt belägg för ett dylikt förfarande, för knappast känner ni väl till namnen på alla salvor och vilka som är speciellt viktiga för upprätthållandet av hälsan? Ingen har dessutom någonsin frågat mig om vad en viss produkt varit utskriven för utan helt enkelt ignorerat kvittot så att jag förgäves väntade på mina pengar. När jag till slut hörde mig för (ja ni tycker ju att jag kan ha råd att ringa ER hur mycket som helst) blev det klart att det var fråga om ett preparat som i alla tider har betalats av socialen för skötande av min sjukdom.

Nu denhär månaden får jag plötsligt ett papper från X om att man efter 1.1 08 inte får betalningsförbindelse till apoteket, ja inte har jag sett något sådant papper innan! Hur skulle det vara att ägna lite tid till att informera om kundernas rättigheter i stället för att lalla om deras privatliv?? Jag fick också ett besked att jag kan få betalningsförbindelse om jag visar upp mina recept, hallåå? Fick höra att du har sagt att ni vill se recepten för att folk plockar kvitton från apoteksgolven (haha), ja ursäkta men vad har det att göra med betalningsförbindelsen? Jag är utled på att ni ska ha koll på allting och dessutom tvinga en att lägga ut en massa pengar, det är ju helt sjukt. Jag kan ju inte överhuvud taget ha några dyrare mediciner eller gå med på att prova ut sådant som skulle passa bättre med risk att jag inte har att lägga ut, vilket jag normalt inte har eftersom jag lever under fattighetsgränsen. Jag kan t.ex. inte ta depressionsmedicin just av denhär orsaken så det är på ert ansvar om jag får nog av att livet bara kretsar kring "att överleva" och gör slut på mitt liv. Jag ska leva på utkomststöd fast jag borde få ha lugn och ro som sjukpensionär, och ni tycker bara ett "ja det är ju synd".